"Tuffa villkor för scenkonsten"

Scenkonstbranschen har under de senaste tio åren påverkats av ett stort antal beslut som fattats inom olika politikområden. Skenande pensionskostnader, kraftigt höjda hyres- och fastighetskostnader, uteblivna förändringar av skatteregler för resor och traktamenten och arbetsgivaravgifter för utomlands boende artister innebär ökade kostnader på mellan 150 och 250 miljoner kronor årligen. Det visar en sammanställning som Svensk scenkonst, bransch- och arbetsgivarorganisation för organisationer inom musik, dans och teater, gjort. Vi efterlyser därför en kulturpolitisk reform där fler politikområden samverkar.

Idag samlas drygt 200 företrädare för svensk musik, dans och teater i Malmö för bransch- och arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonsts branschdagar och stämma. Under tre dagar kommer politiker, teaterchefer, konserthuschefer, fackliga företrädare med flera att diskutera branschens situation och framtidsmöjligheter med fokus på ledarskap och på den förestående regionaliseringen av den statliga kulturpolitiken.

Känslorna inför konferensen är sannolikt blandade. Å ena sidan kan vi glädja oss åt stora konstnärliga framgångar över hela landet. Om man får tro tidningarna tävlar flera svenska städer om titeln Sveriges mest intressanta teaterstad. Inom musiklivet är det verkligen värt att notera att orkestrar och ensembler – inte bara i de stora städerna håller en så hög klass att ett antal världsartister valt att komma hit och samarbeta. Den moderna dansen har äntligen fått möjlighet att ta den plats den förtjänar i scenkonstlivet. Den publik som vill uppleva såväl högklassig som omväxlande scenkonst har alltså mycket att välja på i Sverige just nu.

Trots detta är å andra sidan de ekonomiska framtidsutsikterna för branschen allt annat än ljusa. Förra året tvingades våra medlemmar säga upp fler medarbetare än på många år. Denna utveckling ser ut att fortsätta även i år inte minst eftersom flera av våra medlemmar kommer att ha svårt att finansiera de väntade löneökningarna i årets avtalsrörelse.

Svensk scenkonst har sammanställt en lista på vilka politiska beslut som sätter ramarna för våra medlemsföretags ekonomiska förutsättningar. Notera att de flesta frågorna inte ligger inom kulturdepartementets ansvarsområde – det blir alltmer uppenbart att det är inom finansdepartementet som kulturpolitiken i praktiken avgörs.

Vi kan konstatera att institutionernas ekonomi kraftigt försvagats under den senaste tioårsperioden. Detta är något politikerna gärna bortser från när de suckar över att branschen skriker efter mer pengar.

* 2000–2009 steg lönerna med närmare 20 procent mer än statsbidragen.

* Ungefär hälften av institutionerna har berövats möjligheten att ekonomiskt tillgodogöra sig momsavdrag till en sammanlagd årlig kostnad om cirka 55 miljoner kronor.

* Hyres- och fastighetskostnader har stigit kraftigt, ofta utan kompensation.

* Utlovade förändringar av skatteregler för resor och traktamenten har uteblivit. Det innebär kostnader på cirka 20 miljoner kronor årligen.

* Staten har sålt de frekvenser branschen använder för trådlös kommunikation på teatrar och konserthus vilket kräver nyinvesteringar i storleksordningen 50 miljoner kronor.

* Arbetsgivaravgifter skall nu även erläggas för utomlands boende artister vilket åter drabbar musik- och dansinstitutionerna hårdast. Här handlar det om ökade kostnader på cirka 25 miljoner kronor årligen.

* Pensionskostnaderna har skenat, särskilt för dans- och musikområdena. Senast krävs branschen – utan någon som helst förvarning – på ytterligare drygt 50 miljoner kronor retroaktivt från 2003.

* Överhuvudtaget är det statligt reglerade pensionssystemet för scenkonsten synnerligen nyckfullt, och leder ideligen till oväntade och ovälkomna kostnader som institutionerna inte haft möjlighet att budgetera för.

Det är effekterna enligt denna lista som styr vardagen inom vårt område. Då kan ibland politiska uttalanden om kulturens betydelse för ett rikt samhällsliv klinga ganska falskt. Listan skulle kunna göras längre. Och totalt handlar det alltså om kostnader på mellan 150 och 250 miljoner kronor årligen. Då talar vi om en bransch med en total omsättning på cirka 3 miljarder kronor.

Det har sedan länge rått politisk enighet om att scenkonst, som är en dyr konstform, till stor del måste finansieras med våra gemensamma resurser. Om det inte vore så skulle biljettpriserna bli orimligt höga för de flesta av oss. Självfinansieringsgraden är därför låg, vilket innebär att de ekonomiska villkoren för vår verksamhet nästan helt styrs av politiska beslut och inte av marknadskrafter. Politiker må sucka. Men vill vi ha ett kulturellt klimat i Sverige som bidrar till människors utveckling så måste det få kosta. Det är ett viktigt ideologiskt ställningstagande som partierna måste våga ta. I de valplattformar som nu börjar ta form sägs tyvärr inget, vare sig om detta eller om något annat av kulturpolitisk betydelse.

Kommer den nya statliga kulturpolitiken, där staten skall förhandla med regionerna om fördelning av statens kulturstöd, att kunna bidra till en bättre tingens ordning? Det skall vi diskutera under våra tre dagar i Malmö. Själva är vi inte så säkra. Som framgår av listan ovan är det inte i första hand inom kulturpolitiken som de mest avgörande villkoren för vår verksamhet bestäms. För att vi verkligen skall kunna nå resultat med en kulturpolitisk reform borde flera politikområden inkluderas. Finansdepartementets avgörande betydelse har vi redan nämnt – men även närings- och utbildningsdepartementet borde knytas närmare de kulturpolitiska avgörandena. Först då kan vi åstadkomma några verkligt betydelsefulla förändringar.

Ingrid Dahlberg

Sture Carlsson