"Upp till bevis om utanförskapet"

Den största långsiktiga sysselsättningspolitiska utmaningen är motsättningen mellan arbetslivets allt hårdare krav och människors faktiska arbetsförmåga. I TCO:s rapportserie Jakten på Superarbetskraften syns en tydlig hierarki när det gäller arbetsgivarnas val av medarbetare. Unga och välutbildade prioriteras, medan exempelvis endast sju av hundra arbetsgivare är positiva till att anställa sjukskrivna från annat arbete.

Bilden fördjupas ytterligare i en kommande TCO-rapport där SCB, under perioden januari–mars 2010, tillfrågat ett statistiskt urval av svenska folket om vad de anser. 62 procent av de tillfrågade instämde i påståendet att arbetsgivarna är negativt inställda till att anställa sjukskrivna, medan bara 13 procent hade motsatt uppfattning.

Statistiken visar sammantaget att arbetsgivarna idag jagar en superarbetskraft som knappast existerar, samtidigt som man ratar personer med ohälsohistoria.

Den mörka baksidan av de senaste tjugo årens snabba produktivitetsutveckling, i kombination med neddragna resurser för rehabilitering, är att ett växande antal personer permanent ställs utanför arbetsmarknaden.

Allt tyder på att den utvecklingen förstärks nu i lågkonjunkturen. Socialbidragsutgifterna ökar just nu i 90 procent av landets kommuner. För oss är det helt oacceptabelt att människor, till följd av stramare regler i a-kassa och sjukförsäkring, i vissa fall tvingas söka socialbidrag för att klara sig. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna blir då ohållbara.

Våra trygghetsförsäkringar behöver därför repareras. Men det räcker inte. Vi måste även stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet, så att fler ryms i arbetslivet. Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård på varje arbetsplats. Alla skall ha rätt till medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Vi behöver också ett mer omfattande system med subventionerade anställningar, och måste dessutom bygga ut en alternativ arbetsmarknad, där de som inte klarar av ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden erbjuds en skräddarsydd anställning med anständig lön och schysta villkor.

Vi bör också lära oss av tidigare erfarenheter. De så kallade anpassningsgrupperna, som försvann under 90-talet, fungerade hyggligt för dem som redan hade en anställning. Men de var inte skapade för att ordna jobb åt dem som stod helt utanför. Såväl gårdagens som dagens arrangemang för att ta tillvara människors faktiska arbetsförmåga är otillräckliga. Vi måste våga tänka nytt.

Regeringen bör omgående ta initiativ till breda samtal om en ny rehabiliterings- och omställningspakt för Sverige. Inom TCO-familjen och i handikapprörelsen förs just nu intensiva samtal om hur konkreta delar i en sådan pakt skall se ut.

Det handlar bland annat om att till trygghetssystemen koppla en inkluderingsgaranti som skall garantera alla dem som klarar av att arbeta en plats i arbetslivet. Garantin är viktig inte minst för dem med funktionsnedsättning som inte kan arbeta till 100 procent.

Denna lösning måste bygga på en bred uppgörelse – där staten, facket, arbetsgivarna och handikapprörelsen ingår. Ekonomi för att finansiera en sådan lösning finns redan. Sjukförsäkringen har sedan 2003 genererat årliga miljardöverskott till statsbudgeten.

Pengarna finns alltså. Även viljan finns, åtminstone från vår sida. Den stora frågan är hur det är ställt med den politiska viljan att modernisera arbetslinjen.

Frågan aktualiseras inte minst genom den breda parlamentariska socialförsäkringsutredning som nu påbörjats. Är regering och opposition beredda att kliva upp ur sina partipolitiska skyttegravar och nå fram till konstruktiva och hållbara lösningar?

Vad säger Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S)?

STURE NORDH

INGALILL BJÖÖRN

ANNE CARLSSON