"Nödvändigt krig mot knarket"

Under bron över motorvägen till Cuernavaca hänger tre kroppar. Bilisterna reagerar inte, för i Mexiko hör lik, brända kroppar och avhuggna huvuden till vardagen.

Sen presidenten Felipe Calderón satte in armén mot drogkartellerna i december 2006 har drygt 24 000 människor dött i ett krig som består dels av kampen mellan de rivaliserande kartellerna, dels av regeringens offensiv mot brottsligheten.

Våldsspiralen talar ett tydligt språk. År 2006 dödades 62 personer i Mexiko i samband med knarkrelaterade konflikter. År 2007 blev det 2 873. År 2008 steg siffran till 6 844 och i fjol räknade myndigheterna 9 635 döda. Hittills i år har cirka 4 500 personer mist livet.

I takt med att dödssiffran stiger tilltar kritiken mot regeringen. Allt fler politiker, journalister och intellektuella kräver att armén dras tillbaka för att få ett slut på våldet. Den linjen försvaras också på ledarplats i Los Angeles Times och andra amerikanska tidningar.

Andra hävdar att den enda lösningen är en legalisering av knarket.

Samma dag som Mexikos president anlände till Washington för ett möte med president Barack Obama offentliggjordes i USA en rapport som visade flera oönskade effekter av den mexikanska regeringens militära offensiv mot knarkligorna.

Enligt rapporten har den mexikanska armén aldrig angripit den största gruppen, Sinaloakartellen, vars ledare Joaquín ”El Chapo” Guzmán är världens mest eftersökta person näst efter Osama bin Ladin, och finns med i tidskriften Forbes senaste lista över världens rikaste.

Därmed har Guzmán kunnat expandera sina domäner på andra gruppers bekostnad. Idag kontrollerar han större delen av gränsen till USA, inklusive den strategiskt viktiga staden Ciudad Juárez.

Våldspiralen i Mexiko har gjort att Vita huset ändrat inställning till knarkbekämpningen. Obama har brutit med den syn som präglat Washingtons politik alltsedan Bush den äldres dagar, och kommit fram till att kampen mot knarket aldrig kan lyckas enbart med polisiära och militära insatser. Det krävs även en rad ekonomiska, sociala och kulturella åtgärder.

Även i Mexiko utgör kritikerna till den militära strategin en majoritet. Ett återkommande argument är att knarkhanteringen tillför landets ekonomi cirka 40 miljarder dollar om året. Många anser att detta förklarar varför Mexiko klarat sig så pass bra i den ekonomiska krisen.

Den mexikanska regeringens misslyckande i kampen mot knarkligorna kan dock inte ses som ett bevis för att knarkindustrin inte går att bekämpa militärt. Enbart en femtedel de över 24 000 dödsoffren är resultat av arméns agerande. Merparten dog i samband med ligornas inbördes strider.

Även det faktum att arméns stora offensiv aldrig hotat Sinaloagruppens ställning tvingar oss att ifrågasätta slutsatserna om de militära insatsernas effektivitet.

Och förvisso kostar knarkbekämpningen miljardbelopp. Men vad skulle en legaliserad handel och förbrukning av kokain, morfin och andra tunga droger kosta samhället?

Knarkhanteringen präglas av stor komplexitet. Den berör inte bara producenterna, mellanhänderna och konsumenterna utan även en alltigenom korrumperad politisk klass och statsapparat, inklusive dess militära och polisiära strukturer samt domarkåren.

Utan deras aktiva deltagande hade knarkhanteringen aldrig fått de dimensioner den idag har.

Den mexikanska presidentens besök hos Obama slutade bättre än det började. De båda presidenterna kom överens om att den militära insatsen skall fördjupas och få aktivt amerikanskt stöd, att kontrollen av knarkligornas finansiella aktivitet skall skruvas upp, lagstiftningen ses över och flera kulturella initiativ skall försöka rädda ungdomen från knarkträsket.

Det återstår att se vilka praktiska konsekvenser dessa vackra intentioner får i det ingenmansland som dagens Mexiko och Centralamerika utgör.

MARCOS CANTERA CARLOMAGNO