"Rätten att leva måste få kosta"

Ingen fråga i vårens offentliga debatt har varit större eller viktigare än den om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga, helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av.

Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från livsuppehållande behandling. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa skall ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling.

Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling.

Candrah gav själv ett svar i en intervju i den dokumentär som TV4 sände 24 maj. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hon hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp.

Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till dem som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt elva personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell är inte om samhället skall ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället skall ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”.

Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

TUVE SKÅNBERG