"Motståndet fortsätter"

Ledarna för oppositionen i Iran har kallat till demonstrationer idag. President Mahmoud Ahmadinejad tänker slå ned dem med brutalt våld.

För precis ett år sedan genomfördes ett presidentval, där många väntade att Ahmadinejad skulle förlora. Den så kallade gröna oppositionen hade medvind hos folket. När Ahmadinejad erövrade en andra presidentperiod, skedde det med röstsiffror som tydde på omfattande fusk.

Det ledde till protestdemonstrationer, dödsskjutningar och sedan en våg av arresteringar och avrättningar.

Den gröna rörelsens ledare deltog själva i grundandet av den islamiska republiken, samlade kring den karismatiske ledaren ayatolla Khomeiny. När han dog utbröt konflikter.

Den islamiska republiken eliminerade schahens elit och skapade en ny. President Hashemi Rafsanjanis ideal var ekonomisk tillväxt och begränsade demokratiska reformer.

Universiteten utbildade nu andra än överklassen: resultatet blev en ny ekonomisk och kulturell elit. Det fick marken att gunga under den islamiska republikens kärntrupper, mullor och militärer som alls inte ville dela med sig av makten.

Deras protester tvingade Rafsanjani att backa från reformpolitiken, som avstannade. Men mullornas seger blev kortvarig: i nästa presidentval segrade den reformvänlige Mohammad Khatami, framburen av ilskan hos de fattiga massorna. De hade trott att den islamiska republiken skulle förbättra deras liv och röstade nu besvikna för reformer, mot prästelitens kandidat.

Förhoppningarna om reformer och demokratisering var höga. Men den konservativa falangen inom eliten inledde destabilisering. Reformerna hejdades.

Khatami tillhörde själv eliten och vågade inte öppet utmana de konservativa. Socialt utsatta grupper blev alltmer besvikna på regeringens politik.

I det låsta läget organiserade konservativa, inte minst ledare inom revolutionsgardet, en ny gruppering. Med populistiska löften lanserades den okände Ahmadinejad som en sann kämpe mot korruption och elit.

I valet 2005 besegrade Ahmadinejad den nygamla presidentkandidaten Rafsanjani. I början väckte Ahmadinejads populism hopp. Snart var de flesta besvikna.

Nya direktörer utnämndes på politiska grunder; deras bedrövliga kvalitet väckte motvilja. Revolutionsgardets påstått puritanska befälhavare byggde vräkiga villor.

Vid presidentvalet 2009 trodde både reformvänliga och konservativa att Ahmadinejads och de ultrakonservativas tid vid makten var slut. Resultatet överraskade: Välplanerat valfusk gjorde Ahmadinejad till president en andra gång.

Säkerhetspolisen och revolutionsgardet slog brutalt ner protestdemonstrationer utan att få slut på dem helt. Idag står det och väger. Är det då möjligt för oppositionen att segra?

Svaret är ja. Trots sina brutala metoder har regimen ingen chans på sikt. Dess populism har gjort den avskydd även av den traditionella konservativa eliten. Demokratiaktivisterna har förlorat sin rädsla och kommer att fortsätta kampen.

Alireza Behtoui

Maryam Yazdanfar