"Individens rättigheter står över kollektivets"

Efter karikatyrkonflikten och den senaste kontroversen kring Lars Vilks konst har en debatt blossat upp om hur samhället skall förhålla sig till krav på respekt för religiös tro och praktik.

Det är först och främst muslimer som står i fokus: ökningen av muslimska bekännare i Sverige har å ena sidan fått delar av majoritetssamhället att se islam och muslimer som ett hot, och å andra gett muslimer styrka att protestera mot det som de anser vara stötande.

Den pågående debatten präglas till stor del av grupptänkande. Det är muslimer å ena sidan och svenskar å andra, och i grupptänkandet finns tendensen att alla muslimer blir religiösa fanatiker och alla svenskar sekulära islamofober.

Samhällets officiella politik avgör vilken riktning utvecklingen i den muslimska gruppen tar.

Den svenska liberala mångfaldsmodellen bygger på invandrares valfrihet mellan det svenska, med tonvikt på individens rättigheter, och ursprungskulturen, där kollektiva rättigheter ofta dominerar. Principen är att individen fritt skall kunna välja var hon eller han vill tillhöra och förutsättningen är att personen när som helst skall kunna lämna den grupp hon tillhör.

Denna valfrihet kan emellertid hindras av familjestrukturer där individens, särskilt kvinnors och barns, självständighet begränsas och där kravet är att man underordnar sig kollektivet – antingen är man innanför eller så är man utanför. Socialiseringen in i ett kollektivistiskt tänkesätt gör det näst intill omöjligt att bryta med det sociala nätverket.

Frågan är om det inte är just den svenska liberala mångfaldsmodellen som är orsaken till den starka betoningen på kollektivet, på bekostnad av individen, i många muslimska grupper. I valfrihetens anda tillgodoser majoriteten ursprungskulturen och det blir svårare för den som vill bli svensk att godtas som sådan. Många muslimska organisationer leds av första generationens invandrare vilka ofta väljer den ursprungskultur som de har socialiserats in i.

Muslimer känner sig ofta maktlösa, både globalt och lokalt. De globala konflikterna, Israel–Palestina, Afghanistan och Irak, präglar muslimska grupper såväl i de berörda länderna som i Sverige. Lokalt handlar samhällsdebatten till stor del om muslimer och som regel aktiveras ytterst få muslimska aktörer. Denna objektifiering av muslimer förstärker känslan av maktlöshet. Resultatet är ett minoritetstänkande med en extrem känslighet för kritik av gruppens religiösa eller kulturella föreställningar och praxis. Minoritetstänkande leder även till att många muslimer, även de som är födda i Sverige, orienterar sig mot den så kallade ingruppen istället för mot majoritetssamhället.

Tillhörigheten till först och främst den egna gruppen kan illustreras med att de första generationerna svenska muslimer ser sig som palestinier, libaneser, afghaner, pakistanier, iranier, irakier eller kurder – eller som bärare av bindestrecksidentitet: palestinsk-svensk och så vidare – och inte som svenskar rätt och slätt. Detta trots att de är födda och uppväxta i Sverige, har svenska som sitt första språk och bara har besökt sina föräldrars hemländer i korta perioder om de alls har varit där. Minoritetstänkande leder med stor sannolikhet till en brist på lojalitet med det svenska samhället, en lojalitet som både den svenska välfärdsmodellen och samhällsgemenskapen är helt beroende av.

Den muslimske filosofen och reformatorn Tariq Ramadan ser känslan av tillhörighet som den högsta formen av integration, men i dagens svenska samhälle – där bindestrecksidentitet har anammats både av ickemuslimer och av muslimer – är det långt kvar till att svenska muslimer verkligen kan känna sig svenska.

Minoritetstänkande kan, tillsammans med marginalisering av muslimska grupper, samhällsdebatter som förs över huvudet på de flesta muslimer och en boendesegregation där muslimer lever i små minisamhällen, leda till att nya generationer av svenska muslimer fortsätter att socialiseras in i det traditionella samhällets kollektivistiska värden, där den egna gruppen blir viktigare än majoritetssamhället.

Även de muslimska skolorna – som drivs i regi av första generationens muslimska invandrare, med specifika tolkningar av islam som bygger på sociala och kulturella kollektivistiska kontexter långt ifrån det svenska individorienterade – förstärker dessa kollektivistiska tankegångar i muslimska grupper och leder till att gruppen föredras på bekostnad av den svenska majoriteten.

En ny svensk gemenskap kan bara skapas på grundval av individuella medborgare: varje individ måste mötas som individ och inte som del av ett kollektiv. Individer har rätt att organisera sig kollektivt, men individens rättigheter kan aldrig förhandlas bort.

Anne Sofie Roald