Det har varit ovanligt tyst från regeringens sida inför den vårproposition som läggs på riksdagens bord på måndag.
Annars har alliansregeringen gjort det till något av en tradition – eller irriterande vana – att veckor i förväg inleda en massmedial budgetvandring där godbitar ur propositionen släpps i förväg, allt för att skapa största möjliga positiva uppmärksamhet.
Även om vårbudgeten inte är lika tung och viktig som höstbudgeten har frånvaron av utspel denna gång varit påtaglig. Det bekräftar bilden av en osäker regering som lider brist på idéer och som hellre gör ingenting än riskerar att göra fel.
Igår var det i alla fall dags att lätta på budgetförlåten. Efter ett besök på en byggarbetsplats i Annedal i Stockholm packade de fyra alliansledarna upp ett reformpaket för bostadsmarknaden.
Genom att sänka fastighetsavgiften och förlänga avgiftsfriheten vid nybyggnation från tio till femton år hoppas regeringen få fart på bostadsbyggandet. Dessutom ändras reglerna för andrahandsuthyrning så att det blir lättare att exempelvis hyra ut en bostadsrättslägenhet.
Riktningen är rätt, men om det räcker särskilt långt för en välbehövlig ökning av rörligheten på bostadsmarknaden är tveksamt.
Vid presskonferensen igår kunde man ana hur Fredrik Reinfeldt (M) så långt det var möjligt försökte hålla sig i bakgrunden och låta de andra tre alliansledarna sköta snacket.
Med tanke på det prekära läget i opinionen är det förståeligt om Jan Björklund (FP), Annie Lööf (C) och Göran Hägglund (KD) gärna vill få en stund i rampljuset, om de känner ett behov av att synas och höras.
Om det nu inte är så att det verkliga problemet är att det som syns och hörs lämnar väljarna likgiltiga.
Det knakar i alliansen, något som gårdagens stundtals breda leenden i Annelund inte kan dölja. Genom alliansen vann de borgerliga regeringsmakten men de tre småpartierna riskerar att förlora sig själva på kuppen.
Kristdemokraterna har inte riktigt hämtat sig från den uppslitande ledarstriden där Hägglund utmanades av en konservativ falang ledd av Mats Odell.
I onsdags gick en av Centerns veteraner, Börje Hörnlund, till attack mot partiordföranden Lööf, vars ”ultraliberala inställning” han dömer ut som väsensfrämmande för C.
”Centerpartiet har alltid tidigare varit ett marknära, människonära parti. Nu är Centern mest av alla partier fritt svävande i luften”, skrev Hörnlund i Expressen.
I liberala Frisinnad Tidskrift kritiserar Svante Nycander, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter, Folkpartiet för att ha övergett den gamla grundläggande liberala principen att politikerna ska förhålla sig neutrala till arbetsmarknadens parter och i det närmaste anslutit sig till en antifacklig linje.
Alliansen skulle behöva en ny gemensam berättelse om vad den vill med Sverige. Ingen lätt uppgift för partier som åtminstone för tillfället ger intrycket av att inte veta riktigt vart de själva är på väg och ännu mindre varför.