”Stärk skyddet för studenter”

LISA GEMMEL. Den högre utbildningen är bland det viktigaste vi har i Sverige. Ett land som allt mer bygger sin ekonomi på kunskapsintensiva tjänster och företag står och faller med utbildningsväsendet. Vi är beroende av att allt fler väljer en eftergymnasial utbildning för att bygga möjligheternas land och föregångslandet Sverige. Detta oberoende av social bakgrund.

Jag ser med oro på hur den högre utbildningen blir allt mer ett eget politiskt område, frånkopplat socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, finanspolitiken, ja, till och med från forskningspolitiken.

I ett längre perspektiv är den här stuprörspolitiken ohållbar. Skall Sverige hitta vägen framåt krävs det en mer sammanhållen politik. Saco studentråd ser många problem som kräver åtgärder.

Om vi fortsätter att utbilda oss i samma utsträckning som idag kommer snart hälften av Sveriges arbetskraft under en period i sitt liv ha levt under den relativa fattigdomsgränsen, under flera års tid ha stått utanför arbetslöshetsförsäkringen, haft en sämre sjukförsäkring än andra, och kanske ha skjutit upp sitt barnafödande på grund av för små ekonomiska möjligheter under studietiden.

När personer som tillhör denna hälft av befolkningen sedan når pensionsålder kommer deras pension att bli mycket lägre på grund av de inkomster de missade under sin studietid. Studieskulderna och den framtida lägre pensionen kommer från år på en utbildning som är underfinansierad, i många fall med bara ett fåtal timmars undervisning i veckan.

Det hänger inte ihop med vare sig möjligheternas land eller föregångslandet.

Sverige behöver en utbildningspolitik i samklang med arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitiken. En långsiktig och blocköverskridande politik. Vi måste sluta se studenter som en kostnad för samhället och istället se dem som en långsiktig investering. En välutbildad befolkning är den bästa satsningen som kan göras i ett land som Sverige.

Det mest grundläggande är en välfinansierad grundutbildning med stark grund i forskning och en god koppling till det omgivande samhället och arbetsmarknaden. Sedan det senaste finansieringssystemet för högskolan infördes på 1990-talet har vi sett en stadig urgröpning av högskolans finanser. Kommande finansminister måste se allvaret i högskolans bristande finansiering och ge sektorn en rejäl resurshöjning.

Efter utbildningen tar arbetsmarknaden vid. Men Sverige saknar en arbetsmarknadspolitik för unga akademiker. Akademiker är arbetslösa i mindre utsträckning än personer utan eftergymnasial utbildning, men det innebär inte att arbetsmarknadspolitiken kan ignorera akademikerna. Sverige behöver en politik för kunskap, för vidareutbildning och livslångt lärande, både för akademiker och för dem som inte studerat vidare efter gymnasiet.

Vidare måste utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken kopplas samman med socialförsäkringspolitiken.

I dagsläget är det svårt att tala om studenters trygghet. Eftersom studenter studerar har de inte samma rätt till trygghetssystemen som arbetstagare. När det gäller socialförsäkringarna måste politikerna bestämma sig – är studier en heltidssysselsättning och därmed jämförbar med heltidsarbete eller är studenter en ”särskild sorts” invånare? Anses studenter vara det förra krävs det en omvärdering av hur studier räknas i socialförsäkringarna. Skall studier inte vara meriterande på samma sätt som arbete, krävs det ett sjukförsäkringssystem anpassat till studenter.

Exempelvis leder en treårig kandidatexamen inte bara till stora studieskulder och lägre pension, utan också till ett sämre sjukförsäkringsskydd under och strax efter studietiden.

Blivande, nuvarande och före detta studenter förtjänar bättre.

Sverige har inte råd med en sådan stuprörspolitik. Det är dags för politikerna att ta sitt ansvar. Jag hoppas att valet 2010 blir en vändpunkt.