Bildning är politik

Alla kända politiker gör det, eller i varje fall nästan alla:

Ger ut böcker lagom till valet om tre veckor.

Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) lilla skrift Framåt tillsammans har tryckts i en halv miljon exemplar. Hans utmanare, oppositionsledaren Mona Sahlin (S), lanserade i juli Möjligheternas land. Näringsminister Maud Olofsson (C) har skrivit Ett land av friherrinnor, integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) Det nya Sverige och nu är stjärnskottet Maria Wetterstrand (MP) aktuell med Den nya gröna vågen.

Till och med Sven Otto Littorin (M) klämde ur sig en bok, Uppdrag arbete, innan han plötsligt och dramatiskt avgick som arbetsmarknadsminister.

Möjligen speglar bokfloden en personfixerad och smått narcissistisk tidsanda, där politiker koketterar med allt från musikaliska preferenser till kulinariska favoriter. Se mig! Läs mig! Titeln på den kontroversielle centerriksdagsmannen Fredrick Federleys bok blir då symptomatisk: Bara jag.

En annan förklaring, som inte utesluter den förra, är att politiker inför ett val känner just det behov som Mona Sahlin lyfter fram i Möjligheternas land: ”att få tala till punkt”. Deras massmediala vardag präglas annars av snabba och komprimerade budskap i TV:s morgonsoffor eller, i extremfallet, på Twitter.

Politiker skriver alltså fler böcker, eller står i varje fall som författare till dem. Och det är gott så, även om det inte, milt uttryckt, rör sig om stor litteratur: boken är och förblir ett överlägset medium för fördjupning och problematisering.

Men minst lika intressant är vad politikerna själva läser – eller inte läser.

För sex år sedan publicerades en ytterst angelägen bok som av sorgliga skäl har fått förnyad aktualitet denna sommar: Bildningsresan.

Författaren, Leif Alsheimer, avled den 27 juni, blott 57 år gammal. Leif, en egensinnig och spränglärd rättsvetare, kan utan vidare beskrivas som en framstående folkbildare och han belönades, synnerligen välförtjänt, med Nationalencyklopedins kunskapspris.

Hans tes om den breda, humanistiska bildningens betydelse för det demokratiska medborgarskapet – och för samhällsutvecklingen överhuvudtaget – utmanade de fackpedagoger och politiker som under senare decennier har förvandlat grundskolan till ett socialt laboratorium, gymnasiet till en djungel av linjeval och universiteten till yrkesskolor med uppdrag att spotta ut snävt inriktade ingenjörer och ekonomer.

I sina minnesord över Leif Alsheimer skrev Peter Luthersson, förlagschef på Atlantis (SvD 13/8):

”Hans tidiga död är ett svårt slag för humaniora i Sverige.”

Man kan bara instämma.

Leif Alsheimer och hans personliga korståg för bildning och sammanhang började uppmärksammas för lite mer än tio år sedan. Som lektor i rättsvetenskap vid Internationella handelshögskolan i Jönköping hade han blivit bedrövad av den låga bildningsnivån bland studenterna. Den var, ansåg han, en konsekvens av deras färd genom ett skolsystem i intellektuell kris: ”Gymnasisterna som kommer till högskolan lider av pedagogisk bulimi: hetsäta, kasta upp och gå vidare.”

Han varnade för en förödande utarmning:

”Generellt sett kan dagens studenter inte mer om de stora livsfrågorna, om samhällets värdegrunder och funktioner än sina föräldrar och far- och morföräldrar ... En hel del talar för att vi befinner oss i en unik situation: för första gången, under i vart fall de senaste 150 åren, står vi inför risken att den yngre generationen rent faktiskt blir sämre utbildad än föräldragenerationen.”

Leif bestämde sig för att ta saken i egna händer. Inspirerad av filosofiprofessorn Joseph Tussmans ”från-Aten-till-Amerika-kurs” vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien på 1960-talet, där studenter fick läsa allt från Platon till Malcolm X för att bättre kunna fylla sin plats i ett demokratiskt samhälle, drog han igång kursen Core curriculum – en bildningsresa. På litteraturlistan fanns författare och tänkare som Isaiah Berlin, Albert Camus och Franz Kafka. Kursen, som under flera år var obligatorisk, gjorde succé.

Leif Alsheimer blev sedan en uppskattad föreläsare och konsult. Stora företag stod i kö för att han skulle vidga perspektiven och stimulera nyfikenheten hos personalen. Men framgången gjorde honom inte fartblind och gentemot andra var han lika nyfiken som generös.

Kollegan Andreas Ekström (Sydsvenskan 19/7) har berättat om hur Alsheimer, utan att de då kände varandra, lämnade ett större ekonomiskt bidrag för att Andreas skulle kunna slutföra arbetet med sin bok Google-koden. Nu har Andreas instiftat ett stipendium till Leifs minne på 10 000 kronor. Det är en vacker gest.

Själv träffade jag Leif Alsheimer en enda gång, vid ett SNS-evenemang i Malmö för något halvår sedan. Efter en paneldiskussion fick vi tillfälle att samtala på tu man hand. Det var oerhört spännande. Jag var bekant med hans bok och förstod därtill att jag hade en trogen läsare i denne elegant ekiperade gentleman.

Några dagar senare anlände ett vänligt och varmt dedicerat exemplar av Bildningsresan. Vi mejlväxlade och bestämde att framåt hösten stråla samman för lunch eller middag i Lund, Leifs hemstad, för att fortsätta vårt utbyte. Så blev det tyvärr aldrig. Döden kom emellan.

De tankar och iakttagelser som låg bakom Core curriculum utgör underlaget för Bildningsresan, en myllrande bok fylld av stridslysten formuleringsglädje. Här skjuter Leif in sig – ja, hans idéer är så levande att presens ter sig fullt motiverat – på den förflackning som fortplantar sig genom utbildningssystemet.

Han dömer ut ”lärarlösa lektioner”, den styvmoderliga behandlingen av historieämnet och den destruktiva föreställningen om att varje kunskapslucka kan täppas till med en sökning på nätet. En inspirerad mellanrubrik lyder: ”I döda datorers sällskap eller i levande lärares.”

Någon finner kanske resonemangen bakåtblickande, elitistiska och konservativa. Men anslaget är egentligen radikalt.

Leif Alsheimer framhåller, helt korrekt, att missförhållandena slår hårdast mot elever och studenter från studieovana miljöer, han betonar att målet måste vara att bibringa unga människor ”ett kritiskt förhållningssätt” och han rasar mot att skolor förväntas fungera som ett slags företag, där budgetutfall och sponsorjakt värderas högre än kunskapsförmedling.

Hans hjältar är de kvalificerade men nästintill proletariserade yrkesgrupper, till exempel lärare och bibliotekarier, som under besvärliga omständigheter upprätthåller betydelsefulla delar av den intellektuella och kulturella infrastrukturen.

Målet verkar uteslutande vara att producera högt specialiserad arbetskraft, inte djupt bildade medborgare. Och mycket talar för att den process som skildras och gisslas i Bildningsresan kan förklara varför svenska väljare blir allt mer okunniga mitt i ett överflöd av information. Sorteringsmekanismerna sätts ur spel.

För fyrtio år sedan visste cirka 70 procent av väljarna vilken färg regeringen hade; 2006 var andelen 46 procent.

Om alla dessa demokratiskt problematiska tillkortakommanden borde den utbildningspolitiska debatten handla. Det gör den inte. Den handlar om icke-frågor som burkaförbud eller om marginella korrigeringar: betyg i sexan, som alliansregeringen vill, eller betyg i sjuan, som de rödgröna har enats om. Det är som om politikerna drar sig för att konfrontera det svåra.

I Bildningsresan skriver Leif Alsheimer:

”Blotta tanken att de som styr samhället bör vara bildade tycks vara fullkomligt främmande för många.”

Är det därför, av rädsla för att i dokusåpornas tidevarv framstå som tråkiga och ”förlästa”, som dagens tongivande politiker undviker mer eftertänksamma och komplicerade resonemang, även i de böcker som nu produceras på löpande band, för att istället använda ett språk som hämtar mer inspiration från reklamens värld än från litteraturens?

Eller beror det på att många av dem aldrig har lärt sig begripa bättre eftersom de är produkter av det utbildningssystem som Leif Alsheimer angriper med sådan befriande frenesi?

Att dessa politiker mitt i valrörelsen skulle ta sig tid att plöja Bildningsresans över 300 sidor är förstås bara en from förhoppning. Men det föreligger en kortversion. Leif Alsheimer, annars en svuren fiende till förenklingar, sammanfattade själv sitt budskap med ett par meningar. I en intervju i Svenska Dagbladet från 2008 finns en resumé av ett alldeles för kort liv i vetandets tjänst:

”Bildning är central för vår utveckling och demokrati. Slösar vi med det är vi illa ute.”

Politik och bildning hör ihop.

per.t.ohlsson@sydsvenskan.se