Låt inte SD diktera

En uppbragt Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet, sågade igår Miljöpartiets invit till regeringen.

Med rätta.

Att de gröna öppnat för överenskommelser med alliansen i frågor som rör asyl- och flyktingpolitik, integration och mänskliga rättigheter betecknade Larsson som ”ett taktiskt och strategiskt misstag av MP”.

Bedömningen är i allt väsentligt korrekt, låt vara att Larssons indignation mest liknar den försmådde älskarens. Det är ju glest mellan Vänsterpartiets möjliga friare.

Att MP:s båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson så småningom skulle falla till föga och acceptera statsminister Fredrik Reinfeldts (M) invit till överläggningar var väntat. Politik handlar trots allt om att söka makt för att kunna förändra. Då gäller det att ta tillvara de chanser som ges.

Därvidlag har Miljöpartiet tidigare visat prov på både skicklighet och målmedvetenhet. Med hjälp av durkdrivna förhandlare har de gröna vid en rad olika tillfällen genom åren skaffat sig ett inflytande som varit långt större än vad deras mandat i riksdagen gett vid handen.

Denna gång tycks emellertid det politiska omdömet klicka.

Istället för att ge sig i kast med några av sina hjärtefrågor, som miljöskatter, infrastruktursatsningar eller energiomställning väljer Miljöpartiet att söka samarbete i flykting- och asylfrågorna. Avsikten är, enligt Peter Eriksson, att ”förhindra Sverigedemokraterna från att urholka den generösa och humana svenska politiken”.

Initiativet är aningslöst.

I dessa frågor står SD redan helt isolerat. Meningsskiljaktigheterna mellan de övriga sju partierna i riksdagen handlar om grad- snarare än om artskillnader och det är svårt att se hur de främlingsfientliga skulle kunna spela ut de båda blocken mot varandra.

Ytterligare markeringar är inte bara överflödiga, utan riskerar dessutom att bli kontraproduktiva.

Flykting- och invandringspolitiken är inte heller den ödesfråga som Sverigedemokraterna vill göra den till. Utmaningarna och svårigheterna skall givetvis inte underskattas, men långsiktig framgång på detta område är knappast möjlig utan exempelvis ordnade statsfinanser, en växande ekonomi och en välfungerande arbetsmarknad.

Följaktligen borde det vara dit den politiska energin koncentreras.

Men innan ens de nya riksdagsledamöterna har tagit plats i kammaren är invandringen på väg att lyftas fram som den viktigaste frågan på den politiska dagordningen och SD som en central aktör. Bisak blir huvudsak.

Partierna är med andra ord i full färd med att göra precis det de lovade att inte göra: att anpassa sig och den politiska agendan efter Sverigedemokraterna.