”Lönlöst krig mot droger”

Kriget mot drogerna är ett förlorat krig. 2011 är det dags att byta strategi, från förbud och bestraffning till åtgärder som bygger på folkhälsa, mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Detta var de centrala slutsatserna från den latinamerikanska kommissionen om droger och demokrati som jag tog initiativ till tillsammans med Ernesto Zedillo, tidigare president i Mexiko, och César Gaviria, tidigare president i Colombia.

Vi engagerade oss i frågan av ett enda skäl: våldet och korruptionen som följer i droghandelns spår hotar demokratin i vår del av världen. Problemets allvar fick oss att omvärdera den rådande politiken och söka fungerande alternativ.

Bevisen är överväldigande. Förbudspolitiken, som bygger på att bekämpa produktionen och kriminalisera konsumtionen, har misslyckats.

Efter trettio år av massiva ansträngningar har förbudspolitiken bara lyckats förflytta odlingsområdena och drogkartellerna från det ena landet till det andra. Latinamerika är fortfarande världens största exportör av kokain och marijuana. Tusentals unga människor mister alltjämt livet i gängkrig. Drogbaronerna styr över hela samhällen med hjälp av rädsla.

Vår rapport avslutades med en uppmaning till ett paradigmskifte. Den olagliga droghandeln kommer att fortsätta så länge det finns efterfrågan. Istället för att hålla fast vid en politik som helt misslyckats med att minska droghandelns lönsamhet – och därmed dess makt – måste vi inrikta oss på att reducera de skador som drogerna orsakar för individer och samhällen, och på att minska konsumtionen.

Droger i någon form har använts i alla tider och i de mest skiftande kulturer. Människor av alla slag använder droger av alla möjliga olika anledningar: för att lindra smärta eller uppleva njutning, för att fly från verkligheten eller för att förhöja upplevelsen av den.

Men den linje som kommissionen förespråkar innebär inte uppgivenhet. Droger är skadliga för hälsan. De undergräver användarens förmåga att fatta beslut. Delade sprutor sprider hiv/aids och andra sjukdomar. Beroende kan leda till ekonomisk ruin och övergrepp i hemmet, inte minst mot barn.

Att minska droganvändningen så mycket som möjligt måste därför vara ett huvudmål. Men det förutsätter att de som använder droger inte behandlas som förbrytare att bura in, utan som patienter att vårda.

Flera länder bedriver redan en politik som betonar förebyggande och behandling snarare än repression, och använder sina repressiva resurser till att bekämpa den verkliga fienden: den organiserade brottsligheten.

Sprickan i det globala samförståndet kring förbudspolitiken blir allt vidare. Fler och fler länder i Europa och Latinamerika går ifrån en renodlat repressiv modell.

Portugal och Schweiz är exempel på den positiva effekten av att inrikta sig på förebyggande, behandling och skadereducering. Båda länderna har avkriminaliserat droginnehav för personligt bruk. Detta har inte lett till någon explosiv ökning av drogmissbruket, vilket många fruktade. ­Istället har antalet människor som söker hjälp mot drogmissbruk ökat, medan droganvändningen gått ner.

När politiken byter inriktning från brottsbekämpning till folkhälsa blir det lättare för missbrukare att söka behandling. Avkriminalisering av konsumtionen minskar också drogförsäljarnas makt över konsumenterna.

I vår rapport rekommenderade vi att effekterna av en avkriminalisering av marijuanainnehav för eget bruk utvärderas ur ett folkhälsoperspektiv, och utifrån modern medicinsk vetenskap.

Marijuana är den överlägset mest använda drogen. Det finns allt mer evidens för att skadorna av marijuana inte är allvarligare än de som orsakas av alkohol och tobak. Merparten av skadorna – från användare som hamnar i fängelse till våldet och korruptionen som kommer med droghandeln – är dessutom resultat av den rådande förbudspolitiken.

Avkriminalisering av marijuana skulle därför vara ett viktigt steg mot att behandla droganvändning som ett hälsoproblem och inte som en sak för rättsväsendet.

För att vara trovärdig och effektiv måste en avkriminalisering kombineras med kraftfulla preventiva kampanjer. De senaste decenniernas branta och ihållande minskning av tobakskonsumtionen visar att information kan fungera om de budskap som förmedlas är i samklang med erfarenheterna hos dem som de riktar sig till.

Tobaken har avglamoriserats, beskattats och reglerats – men inte förbjudits.

Inget land har en heltäckande lösning på drogproblematiken. Men en lösning behöver inte förutsätta ett val mellan totalförbud och total legalisering. Det värsta förbudet är förbudet att tänka. Detta tabu, som stod i vägen för en saklig debatt, har nu äntligen brutits. Alternativa angreppssätt prövas och måste utvärderas noga.

I slutänden kommer människors förmåga att värdera risker och att göra informerade val att betyda lika mycket för möjligheten att reglera droganvändningen som mer humana och effektiva lagar och regler.

Ja, droger urholkar människors frihet. Men det är dags att inse att repressiva åtgärder mot droganvändare, baserade som de är på fördomar, rädsla och ideologi, utgör ett minst lika stort hot mot friheten.