Investering i utanförskap

Riskkapitalist.

Utanförskapsområde.

Ord som inte omedelbart väcker positiva associationer hos gemene man.

Men slå ihop dem och resultatet kan bli spännande. Som Rosengård Invest.

Så heter Ljubo Mrnjavacs riskkapitalbolag. Malmöiten Mrnjavac är också känd som Pölsemannen. Det var så han började sin entreprenörsbana som 22-åring, med ett stall röda korvvagnar av danskt snitt.

Numera ägnar han sig åt att hjälpa andra svenskar med invandrarbakgrund att förverkliga sina företagsdrömmar. Det främsta verktyget är Rosengård Invest, landets enda riskkapitalbolag som helt inriktar sig på invandrare.

Och varför just invandrare?

I det nya numret av Veckans affärer ger Mrnjavac följande svar:

”Vi investerar i invandrare helt enkelt därför att de har en speciell drivkraft och att det därför finns en outnyttjad potential som är gigantisk.”

Inte välgörenhet. Normalt affärstänkande.

Mrnjavac är också involverad i Sigmagrundaren Dan Olofssons och socialdemokratiske politikern Luciano Astudillos nyligen lanserade projekt Uppstart Malmö, en stiftelse avsedd att hjälpa entreprenörer som har svårt att genomföra sina affärsidéer därför att de saknar nätverk och kapital.

När arbetskraftsinvandringen under 1900-talets andra hälft övergick till flyktinginvandring förändrades också synen på invandraren. Denne blev någon det var synd om, ett objekt för välfärdsstatens omsorger.

Ett omhändertagandeperspektiv etablerades. Vi – i realiteten staten och dess myndigheter – skulle hjälpa dem, de stackars invandrarna.

Under decennier har projekten setts komma och gå. Välmenande politiker har tömt sina ymnighetshorn över de problematiska områdena. Det har gett massor av sysselsättning. Åt byråkrater och projektledare åtminstone. För de människor projekten riktat sig till har vardagen sällan förändrats till det bättre. I alla fall inte mer än för stunden.

Numera erkänner de flesta politiker öppet detta misslyckande. Alliansregeringen talar kritiskt om ”passiviseringspolitik” som ”försatt människor i utanförskap”.

Istället utlovas en politik som kan ”ta till vara människors arbetsförmåga, förbättra drivkrafter”. Lösningen, presenterad i förra veckan, kallas nystartszoner.

Men omhändertagandeperspektivet består. Nystartszonerna bygger på skattelättnader: sänkt bolagsskatt, sänkta socialavgifter, sänkt fastighetsskatt. Att vara invandrare är att ha ett handikapp som måste kompenseras.

Ljubo Mrnjavac vänder på resonemanget, ser en positiv potential i utanförskapet. Så kan hans tal om invandrares speciella drivkraft bäst förstås:

”Jag tror det handlar om utanförskap, att de vill visa att de minsann kan.”

Utanförskap som väcker revanschlusta som sedan leds in i konstruktiva banor.

En enkel lösning. Kanske genial.

Många talar gärna om den inneboende kraften i områden som Rosengård.

Det är dags att våga lita till den.