Systemen fuskar också

I reportagen om de cancersjuka har många reagerat starkt mot att varsel om utförsäkring kan ske, trots intyg från läkare. Men det är den ordning som råder: det är Försäkringskassan och till myndigheten knutna läkare, inte patientens läkare som avgör arbetsförmåga. Den behandlande läkarens intyg finns visserligen med i bedömningen, men inget säger att Försäkringskassan måste rätta sig efter den läkare som bäst kan sjukdomsförloppet.

Ja, det är märkligt. Men samtidigt en politiskt beslutad ordning, som det inte har märkts särskilt många protester mot. Inte heller nu, när problematiken aktualiserats och personifierats av svårt sjuka som modigt har berättat om sin situation.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m) har talat om feltolkning. Och Försäkringskassan beklagar ”missförstånd”, utan att konkretisera vem eller vilka som har missförstått vad. Men det verkar uppenbart att Försäkringskassan har övertolkat de politiska direktiven. Vilket man för övrigt kan ha i minnet när det gäller FRA-beslutet: också där finns risk att den dagliga myndighetspraktiken blir något helt annat än den beslutade teorin.

När det gäller Försäkringskassan och de nya sjukskrivningsreglerna skall man definitivt komma ihåg att det finns en politisk målsättning att hålla nere och minska ”sjuktalen”.

Det vore både konstigt och tjänstefel om inte Försäkringskassan lokalt försökte leva upp till den målsättningen. Vilket alltså samtidigt innebär att lokala måluppfyllare riskerar att behandla svårt sjuka människor riktigt illa. Skulle tro att det historiskt och oavsett område har skett förskräckande många misstag och övergrepp när övernitiska (eller bara korkade) underlydande har genomfört vad de tror att chefen vill. Och ”chefen”, i Försäkringskassans fall regering och riksdag, slipper, oavsett om det sker misstag eller om det som genomförs är exakt vad politikerna beställt, närkontakt med det berömda Enskilda Fallet, med individer som litat (för mycket) på försäkringssystemet.

Jag har länge närt en lite paranoid föreställning om hur lätt vi kan bli lurade på sådant som pensionsutbetalningar och tilläggsförsäkringar. Under våren fick den där paranoian beklaglig näring. Dottern till en nära vän som dött i cancer fick besked att mamman inte hade något efterlevandeskydd i sin ITPK-försäkring. Dottern och hennes man tyckte att det lät konstigt, men det aktuella bolaget, Alecta, försäkrade (!) att så var fallet. Man skickade också ut detta besked skriftligt.

De flesta skulle ha låtit sig nöja med det, men tursamt nog envisades min avlidna väninnas svärson. Han kontaktade tjänstepensionsadministratören Collectum som i sin tur kontaktade Alecta. Och efter detta och efter att dottern hade kontaktat Svenska Dagbladet (som skrev om fallet den 23 juni) svängde Alecta nittio grader och blev medgörliga som en socialförsäkringsminister i mediestorm. Jodå, plötsligt fanns efterlevandeskydd.

Att Alecta i den enklaste av försäkringar hade förväxlat noll kronor med sjutusen kronor i månaden i fem år berodde enbart på ”den mänskliga faktorn”. Riktigt vad det innebär förblir oklart, men jag är väldigt säker på att det inte fungerar att skylla på någon ”mänsklig faktor” i det omvända fallet, det vill säga om en försäkringstagare orättmätigt skulle lyckas tillskansa sig nära en halv miljon.

Fusk är föralldel ett adekvat ord för individers missbruk av systemen. Men det finns något mycket problematiskt i att det aldrig kallas ”fusk” när det omvända händer, när systemen, offentliga och privata, mer eller mindre avsiktligt, försöker blåsa individer på både rättigheter och pengar.

marielouise.samuelsson@comhem.se