Ett halvår med Obama

Om inget helt oförutsett inträffar tar Sonia Sotomayor plats i USA:s högsta domstol, The Supreme Court. Hon blir då den mäktiga domstolens första ledamot med latinobakgrund: hennes föräldrar kom från Puerto Rico och hon växte upp i Bronx fattigkvarter innan hon med hjälp av stipendier utbildade sig vid Prince­ton och Yale. Att Sotomayor nominerats av USA:s förste svarte president förstärker symboliken i hennes upphöjelse.

Senaten måste ge sitt godkännande efter veckans utfrågningar i det juridiska utskottet, men omröstningen framstår närmast som en formsak; sextio av de hundra senatorerna tillhör demokraterna, presidentens parti.

Barack Obama är alltså på väg mot ännu en politisk framgång.

Men hans smekmånad kan snart vara över.

I morgon har det gått ett halvår sedan Obama svor presidenteden framför enorma folkmassor som vallfärdat till ett smällkallt Washington. Stämningen var upprymd och – framför allt – förväntansfull.

Obama tillträdde just när den djupaste ekonomiska krisen sedan depressionen hade slagit till. Några veckor senare, den 13 februari, antog kongressen ett gigantiskt stimulanspaket på 787 miljarder dollar. Han har fått igenom en ambitiös budget och tagit initiativ till en strid ström av lagar och krisåtgärder som bara kan jämföras med den rastlösa aktivitet som präglade Franklin D Roosevelts inledning 1933.

Utrikespolitiskt – och även klimatpolitiskt – har Obama brutit med företrädaren George W Bushs konfrontatoriska stil. Han har sträckt ut en hand till Iran och i ett magnifikt tal i Kairo i början av juni vände han sig till den muslimska världen med ett budskap om ömsesidig respekt. De nära banden mellan USA och Israel består, men Obama är kritisk till den israeliska bosättningspolitiken. Han har ”startat om” de rysk-amerikanska relationerna och när det gäller den militära kampen mot terrorismen har han, precis som utlovat, flyttat fokus från Irak till Afghanistan.

Presidenten har tappat något i popularitetsmätningarna, men stöds fortfarande av en klar majoritet: omkring sex av tio amerikaner tycker att han sköter sig bra.

Han har också kunnat dra fördel av att republikanerna har haft svårt att samla sig efter nederlaget i presidentvalet den 4 november. Två tänkbara utmanare till Obama 2012 – guvernör Mark Sanford och senator John Ensign – har undanröjts av sexskandaler. Sarah Palin, John McCains running mate 2008, tillkännagav nyligen sin förtida avgång som guvernör i Alaska. Det har av somliga tolkats som att Palin, varmt uppskattad bland högerkristna, förbereder en presidentkampanj, men med sina reaktionära åsikter och sin svindlande okunnighet stöter hon bort minst lika många väljare som hon lockar.

Obama – karismatisk, intensiv, intellektuellt välutrustad – har förutsättningar att bli en stor och framgångsrik president som säkrar sitt återval om drygt tre år. Men allt hänger på hur han hanterar de båda frågor som definierar hans program: ekonomin och sjukvårdsförsäkringen.

Finanskrisens akuta fas tycks vara över och andelen amerikaner som anser att nationens ekonomiska tillstånd är dåligt har minskat kraftigt: från 71 procent i februari till 52 procent i juni. Men arbetslösheten ökar snabbt, betydligt snabbare än vad Obama och hans ekonomiska rådgivare trodde när de veckorna före maktskiftet argumenterade för det största stimulanspaketet i USA:s historia. Arbetslösheten skulle, spådde de, kulminera kring 8 procent i slutet av 2009.

Idag uppgår arbetslösheten till 9,5 procent och den når sannolikt 10 procent redan i år. Skillnaden mellan prognosen och dagens verklighet motsvarar 2,5 miljoner arbetstillfällen. Det är en felbedömning som allt oftare dyker upp i krisdebatten, liksom varningar för konsekvenserna av ett exploderande federalt budgetunderskott: häromdagen passerade det 1 000 miljarder dollar. Finansdepartementet räknar med ett underskott på över 1 800 miljarder dollar i oktober, då budgetåret är slut. Det motsvarar cirka 13 procent av USA:s bnp.

Än så länge finansieras underskottet genom att Kina och andra kapitalstarka länder investerar i amerikanska statspapper. Men om underskottet fortsätter att växa i samma takt som hittills kommer det att sätta dollarn under hård press, öka inflationstrycket och göra amerikanska stats­obligationer mindre attraktiva.

Administrationen har inte presenterat någon trovärdig plan för hur underskottet skall reduceras när krisen väl börjar dämpas. Utan en sådan plan riskerar Obamas expansiva åtgärder – hur nödvändiga de än är på kort sikt – att skapa stora problem längre fram: inflation, höga räntor, kapitalflykt, försvagad konkurrenskraft. Det kan, i värsta fall, knäcka en konjunkturuppgång.

En absurd omständighet i världens rikaste land är att nästan 50 miljoner amerikaner saknar sjukvårdsförsäkring. Ytterligare 25 miljoner är underförsäkrade. Dessa tillkortakommanden beror inte på att USA:s sjukvårdssystem saknar resurser. Tvärtom. Sjukvården slukar 16 procent av bnp, nästan dubbelt så mycket som genomsnittet för OECD-området. Ändå har USA högre spädbarnsdödlighet än andra utvecklade industriländer.

Det amerikanska sjukvårdssystemet – en svåröverskådlig blandning av privat och offentligt utan generella ambitioner – är helt enkelt ineffektivt. Enligt vissa beräkningar kan så mycket som 30 procent av utgifterna hänföras till rent slöseri.

Politiskt, ekonomiskt och socialt talar allt för att ett sådant system behöver reformeras. Men motkrafterna är starka, vilket Bill Clinton fick erfara på 1990-talet.

Barack Obama har satsat sin politiska prestige på en försäkringsreform som nu mödosamt arbetar sig fram genom olika kongressutskott. Presidenten, som hoppas att den demokratiskt dominerade kongressen skall enas före augustiuppehållet, kunde i onsdags glädja sig åt att senatens sjukvårdsutskott röstade för ett förslag som omfattar 97 procent av amerikanerna.

Det finns emellertid en tilltagande oro för att den dyra reformen, en biljon dollar på tio år, skall bidra till ytterligare försvagning av USA:s offentliga finanser. Dessutom exploaterar republikanerna – och starka särintressen inom försäkrings- och hälsoindustrin – en ideologiskt betingad rädsla för ”socialiserad” sjukvård.

Hela 86 procent av amerikanerna anser att den federala regeringen bör göra mer för att sjukvård skall bli tillgänglig för alla. Men nästan hälften, 46 procent, befarar att regeringen kan få för mycket att säga till om.

Obamas ursprungliga förslag innehöll en så kallad offentlig option som skulle konkurrera med privata aktörer och pressa priserna. Många uppfattar detta som en oamerikansk och socialistisk lösning och det är osäkert om optionen överlever kongressbehandlingen.

När Obama slogs mot Hillary Clinton i de demokratiska primärvalen var han emot hennes förslag om att göra det obligatoriskt för alla att teckna en sjukvårdsförsäkring, ungefär som de måste försäkra sina bilar. Obama avfärdade modellen som repressiv. Men nu ser det ändå ut att bli ett obligatorium.

Det nuvarande systemet bygger i hög utsträckning på att arbetsgivarna betalar de anställdas försäkringar. Det har hittills varit en obeskattad löneförmån. Under valkampanjen i höstas föreslog John McCain att skattebefrielsen skulle avskaffas. Han fick frän kritik av Obama, som anklagade McCain för att vilja utsätta medelklassen för en skattechock. Samtidigt lovade Obama att inte höja skatten för amerikaner med normala inkomster. Det mesta tyder nu på att skattebefrielsen försvinner i det slutliga reformförslaget.

Presidenten kan därmed blottas för en politiskt besvärande anklagelse: att han har fört väljarna bakom ljuset när det gäller höjda skatter.

Barack Obama nådde Vita huset genom att liksom sväva över vardagspolitikens futtigheter och tala direkt till det amerikanska folket om behovet av gemensamma krafttag – Yes, we can – och en inte närmare preciserad förändring, change. Efter sex månader håller vardagspolitiken på att hinna ifatt honom med alla kompromisser, halvmesyrer och obehagliga överraskningar.

Retorikern och inspiratören Barack Obama vann presidentvalet. Nu testas politikern Obama. Det återstår att se om han är lika skicklig i den rollen.