För tidigt

Plavsic, som erkänt sig skyldig till brott mot mänskligheten, har i nästa vecka suttit av två tredjedelar av straffet hon 2003 fick i Internationella tribunalen för brott i före detta Jugoslavien.

Hon har visat ånger.

Hon stödde Daytonavtalet om fred.

Hon överlämnade sig frivilligt till krigsförbrytartribunalen.

Hon har inte levt rövare på Hinseberg, det svenska fängelse där hon blev placerad efter domen i Haag, även om hon klagat över ”förnedringen” i Sverige.

Hon är en 79-åring med vacklande hälsa.

Och Plavsic dömdes, trots allt, inte till mer än elva års fängelse.

Här är problemets kärna. Den korta strafftiden.

Biljana Plavsic har visserligen bakat och lagat mat på anstalten, men en svärsonsdröm är hon knappast.

”Serbiens järnlady”, bosnienserbisk president 1996–98, ansågs till och med av Slobodan Milosevic som närmast dåraktigt radikal i sin rashets. Plavsic kan inte ha varit omedveten om mördandet, tortyren och svälten som muslimerna utsattes för, utan var medansvarig för de värsta övergreppen i Europa sedan andra världskriget.

Efter en uppgörelse i Haag (bland annat lovade hon att vittna mot Milosevic) ströks de flesta åtalspunkterna mot Plavsic. Folkmord. Utrotande. Mord. Avsiktligt dödande. Förföljelse. Deportering. Inhumana handlingar.

Elva års fängelse. Som blir drygt sex år. Tala om mild dom.

Och måste Sverige släppa henne redan?

Uttalanden från regeringen antyder så. Men i ett pressmeddelande 2003 skrev justitiedepartementet att ”verkställigheten i Sverige kan dock bli längre än normalt eftersom regeringen kan frångå reglerna” om tvåtredjedelsfrigivning. Ledande folkpartister tycks också ha varit tveksamma till att frige Plavsic.

Än borde det inte vara slutbakat på Hinseberg.