Ideal inte alltid genomförbara

Nivåerna i a-kassan ligger, i diskussionerna, nästan alltid i spannet 65–80 procents ersättning. Man kan inte sansat diskutera 40 procent eller 100 procent. Inte ens i teorin.

När Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly debatterade ämnet för ett par veckor sedan i partiledardebatten skrädde han inte orden och menade att regeringen vill öka rädslan i samhället och att regeringen vill att folk skall få det sämre. Detta trots att han inte med ett ord nämnde att han själv inte vill att arbetslösa skall ha det lika bra som anställda. I så fall skulle han haft som krav att a-kassan skulle vara 100 procent. Orsaken till denna luddighet beror på att de gängse ramarna redan är satta i den här frågan. Lars Ohly säger inte 100 procent för han vill inte att de arbetslösa skall ha det lika bra som de som jobbar, men det är han noga med att inte uttala.

De borgerliga säger å sin sida att de vill öka drivkrafterna att jobba, men varför är drivkrafterna tillräckliga vid 65 procents a-kassa men för hårda vid 40 procent? Är det för hänsynslöst? Lägg korten på bordet. Det skulle vara ärligare att säga att 100 procent är för mycket och 40 för lite, istället kan nu politikerna vara lösa i kanterna och likt Ohly svepande hävda att regeringen vill öka rädslan i samhället.

Sedan har vi föräldraledigheten. Det är politiskt korrekt att som mamma vara hemma omkring ett år, och sedan tar pappa över och då skall han företrädesvis vara hemma ett halvår. Men om mamman tänker vara hemma i tre år med barnet, då är det en kvinnofälla, du är tvingad tillbaka till spisen och det står skrivet lurad över hela ditt ansikte.

För ett par veckor sedan var det TV-personligheten och psykoterapeuten Louise Hallin som fick kritik när hon i tidningen Metro frankt deklarerade att mammor borde vara hemma i fyra, fem år med sina barn. De som kritiserade hennes påstående skrädde inte orden och menade att sådana åsikter får man inte ha på 2000-talet. Ve henne att tvinga tillbaka kvinnan till spisen när vi lyckats ta oss ut på arbetsmarknaden igen.

Den krassa sanningen är, enligt de psykologer och spädbarnsexperter jag varit i kontakt med, att vi föräldrar faktiskt borde vara hemma i fyra, fem år med våra barn. Men det har de flesta av oss inte möjlighet till, eller vi vill helt enkelt inte detta. Men vi måste vara medvetna om vad som är det bästa för barnet och vad vi rent praktiskt har möjlighet att genomföra. Det är så klart smärtsamt att inse att våra barn längtar efter oss och behöver oss när de är 1,5 år.

Jag tycker att vi i båda de här frågorna måste vara ärliga och skilja på vad som är praktiskt möjligt och vad som är det bästa och rätta. Det bästa för barnen är att vara hemma fem år och den bästa tryggheten skulle vara 100 procent av lönen, men vi måste inse att det är omöjligt i praktiken. Det vore bra om våra politiker erkände att idealen inte alltid är genomförbara och samtidigt inte hävdade att det som genomförs är idealet.

anna@anthibamedia.se