”Skåne har plats för asylbarnen”

Debatten om de ensamkommande barnens situation blossade upp på allvar när bland annat Malmö, i egenskap av transitkommun, slog larm sommaren 2009. Antalet ensamkommande minderåriga hade ökat markant och många av dem blev väntande i flera månader på transitboenden avsedda för ett par dagars vistelse.

Trots den uppmärksamhet frågan fått är behovet fortfarande stort och akut. Under 2009 sökte rekordmånga – 2 250 – ensamkommande barn och ungdomar asyl i Sverige. Migrationsverket räknar med att siffran för 2010 kommer att öka till någonstans mellan 2 800 och 3 300. Bristen på platser i hela landet gör att många minderåriga fortfarande blir kvar på transitboenden i långa perioder.

Situationen är besvärande, framför allt för barnen, men också för de ankomstkommuner som tvingas ta det ansvar som alla landets kommuner egentligen bör dela. Ett åtagande som är finansierat av staten.

Regeringen tillsatte i november en koordinator, Björn Eriksson, som har rest runt i hela landet för att få fram nya platser. Samtalen med kommunerna har resulterat i avsiktsförklaringar som innebär att ytterligare drygt 800 platser kan ställas till förfogande. Men avsiktsförklaringar är bara början – i slutänden är det bara överenskommelser som räknas.

Idag är runt 40 av de 150 platser som Skåne åtagit sig tillsatta. Ungefär lika många är på gång runt om i kommunerna.

Region Skåne, länsstyrelsen och kommunförbundet arrangerar idag ett tredje möte för alla skånska kommuner om de ensamkommande minderårigas situation. Huvudsyftet är att göra en uppföljning av hur arbetet med att få fram de 150 platserna fortgår.

Det finns bara en lösning på den ansträngda situationen; fler kommuner måste ta emot ensamkommande minderåriga och de kommuner som redan tar emot måste ta emot fler. Och då är det antal platser och inte barn som räknas. Tempot är alldeles för lågt, och de som blir lidande är de asylsökande barnen.

Frivillighet är en viktig ingrediens för att hitta långsiktiga lösningar. Solidaritet är en annan. I många fall sker den här typen av beslut glädjande nog över partigränserna. Genom de möten vi har arrangerat i Skåne har vi skapat förutsättningar för samarbete och konstruktiva lösningar genom kontaktytorna mellan kommuner, Migrationsverket och andra berörda aktörer.

Det är nämligen inte bara den akuta situationen som behöver lösas. För att på lång sikt skapa stabilitet och flexibilitet i mottagandet behöver antalet platser öka under ett par års tid.

De unga som kommer till Sverige har ofta fått färdas en lång och hård väg. Trots det är de ofta förhållandevis lätta att integrera och ivriga att skaffa sig en utbildning eller ett jobb, en framtid helt enkelt. De kommer att bli en stor tillgång för de skånska kommunerna.

Skåne har nu chansen att utmärka sig genom att träda fram och ta ansvar för de ensamkommande barnen, och tillvarata de möjligheter som mottagandet faktiskt ger. Det är dags att ta den möjligheten.

TOBIAS BILLSTRÖM

ROLF TUFVESSON

27 april 2010