REPLIK: "Jag har försvarat yttrandefriheten"

Sydsvenskan påstår i en huvudledare den 17 maj att jag har hånat Lars Vilks och syftar då på min krönika i Fokus den 10 mars.

Det är helt fel. Det skulle inte falla mig in att håna Lars Vilks. Tvärtom. Jag har entydigt försvarat Lars Vilks yttrandefrihet, liksom andras frihet att kritisera hans konst. Yttrandefriheten är grundläggande för vår demokrati och får inte kränkas. Våld eller hot om våld kan aldrig accepteras.

Mitt tonfall i mars kunde nog framstå som raljant, tydligt inspirerat av Vilks eget idiom. Det är något jag beklagar idag när läget knappast ger anledning till några skämt.

Att jag som kritiker är ambivalent till Vilks rondellhund och vad den hunden konnoterar är ingen hemlighet, men det är en helt annan sak. Eller menar Sydsvenskan att det enda sättet att stödja Vilks demokratiska yttrandefrihet är att oreserverat hylla hans åsikter? I så fall avkrävs jag en entydighet som man sällan brukar kunna avkräva någon kritiker. En sådan tolkning är mig främmande.

Men på en viktig punkt är vi helt överens.

Att demonstranter i veckan lyckades avbryta Lars Vilks föreläsning på filosofiska institutionen vid Uppsala universitet är en internationell skandal. Lars Vilks själv kallade det i Svenska Dagbladet ett nederlag för alla. Demonstranterna som hotade Vilks, störde föreläsningen och jublade när polisen bröt har åtal att vänta.

Nu ges verkligen ett tillfälle att lämna retorikens slagfält, och bryta tystnaden. Det första vi måste kräva är att Lars Vilks får hålla sin föreläsning till slut. Ledningen för Uppsala universitet lär ha beklagat att föreläsningen alls fick hållas, men det är knappast en genomtänkt ståndpunkt. Filosoferna i Uppsala har en seminarieserie där de bjuder in kontroversiella samtidskonstnärer, och där har Lars Vilks en självklar plats. Accepterar man att föreläsningen avbröts så tummar man både på yttrandefriheten och den klassiska akademiska friheten. Det vore mycket illa.

Yttrandefrihet, fritt informationsflöde och fri etisk debatt är och förblir centrala i en demokrati, både i och utanför akademin. De förblir också Publicistklubbens kärnfrågor.