”Västländer motarbetar demokrati i arabvärlden”

Bristen på demokrati i arabvärlden är ett resultat av en ohelig allians mellan västerländska intressen och lokala envåldshärskare, och den rättfärdigas av båda sidor med hänvisning till regionens ”kulturella egenart”.

För västländer har odemokratiska regimer helt enkelt varit enklare att ha att göra med i Mellanöstern. Dessa regimer har i sin tur funnit att stöd och erkännande från väst varit användbart när det gäller att marginalisera liberala och demokratiska krafter, även om detta också banat väg för en tilltagande islamistisk radikalisering.

Både piska och morötter har använts – av båda sidor – för att upprätthålla alliansen. Så har exempelvis västländernas krav på reformer och demokratisering på senare år oftast tagit formen av förtäckta hot:

”Hjälp oss i Irak, annars kommer vi att trycka på för demokrati och mänskliga rättigheter i ert eget land”, är ett typiskt budskap.

Och det typiska svaret från arabländerna är lika hotfullt:

”Sluta pressa oss om reformer annars kommer vi inte att samarbeta i ’kriget mot terrorn’.”

Två andra frågor har bidragit till att hålla igång kohandeln: Israel och uppkomsten av islamistiska rörelser.

En överväldigande del av den arabiska allmänheten uppfattar Israel som en främmande och illegitim enhet som tilltvingat sig palestinskt territorium med våld och med stöd från v äst. Om denna uppfattning skulle kanaliseras till en demokratisk beslutsprocess, och tillåtas påverka arab ländernas politik gentemot Israel, så skulle fredsförhandlingarna bli ännu mer komplicerade än de redan är.

Det är lättare för auktoritära regimer som Egypten och Jordanien (och i framtiden möjligen också Syrien), där det inte behövs någon parlamentarisk förankring, att förhandla och skriva under fredsavtal med Israel. Likaså kan odemokratiska regimer i Marocko, Tunisien, Mauretanien, Qatar, Oman och Bahrain, där israelisk representation och kontakter på låg nivå förekommer, definiera vilka relationer med Israel de vill.

Uppkomsten av radikal islamism är ett lika stort hinder för arabisk demokrati. Årtionden av ohelig allians mellan arabiska envåldshärskare och väst har fått radikal islam att för många framstå som en ”befriande” kraft.

Om fria och rättvisa val skulle hållas i något arabland idag så skulle islamister komma till makten. Det skedde i Algeriet 1991 – 92, i Irak 2005, och på Västbanken och i Gaza 2006. Andra länder, som Jordanien, Marocko, Kuwait, J emen och Bahrain har låtit demokratin få mindre spelrum. Men även där har islamister omedelbart fyllt det utrymme som funnits.

Väst har förspillt årtionden och missat otaliga chanser att etablera regimer som kunde ha stärkt liberala och demokratiska krafter i arabländerna. Västs blinda stöd för arabiska envåldshärskare har raderat ut allt hopp om en fredlig förändring. Den demokratiska processen har förlorat sin drivkraft och lockelse, inte minst därför att demokratisering ständigt tycks leda till uppkomsten av politiska rörelser som väst inte kan acceptera.

Hela demokratibegreppet har misskrediterats och vittrat sönder genom den radikalisering som splittrar många muslimska länder, och som nu också börjar spilla över i emigrantsamhällen i Väst.

Den amerikanske presidenten Barack Obama har hyllat Egyptens president Hosni Mubarak som en man det går att samarbeta med, vilket har demoraliserat egyptiska oppositionella som fört en långvarig kamp mot Mubaraks envälde, och mot hans ansträngningar att se till att sonen, Gamal Mubarak, kan efterträda honom.

Men USA är inte den enda skyldiga. Europa har spelat en framträdande roll för att bromsa demokratiska reformer i Libyen och Saudiarabien. Libyen har blivit ett m ecka för europeiska ledare som försöker vinna olje- och investeringskontrakt i mångmiljardklassen, och rehabiliteringen av den libyske diktatorn Muammar Kaddafis regim har aldrig åtföljts av några påtryckningar för att lätta på det politiska förtrycket i landet.

Ett ännu mer talande exempel är Saudiarabien. Ingen europeisk ledare vågar riskera att göra sig till ovän med saudierna genom att ta upp frågan om demokrati och mänskliga rättigheter.

Saudiska kvinnor förblir förbjudna att köra bil, resa själva och att arbeta eller studera på egen hand utan tillåtelse från en manlig släkting. Det saudiska samhället har inte ens ett minimum av politisk frihet eller delaktighet. Detsamma gäller flera andra stater vid Persiska viken.

Detta ursäktas av de arabiska regimerna i namn av kulturell särart – samma ursäkt som används av västerländska regeringar för att rättfärdiga deras ”värderingsfria” politik i förhållande till dessa regimer.

Lägg samman alla dessa kompromisser mellan västländer och arabiska regimer, tillsammans med Israelfrågan och den islamistiska faktorn, och slutsatsen är lika ofrånkomlig som alarmerande:

Väst har inte råd med demokrati i Mellanöstern.

KHALED HROUB

28 maj 2010

Copyright: Project Syndicate

Översättning: Magnus Jiborn