Varje gång undrar jag över det där ”nu”. Varför inte igår eller förra veckan?
Eller för två år sedan? Länder som Italien och Spanien har ju inte från den
ena dagen till den andra plötsligt fått risig ekonomi. Och vem är det
egentligen som riktar nämnda ljus? Skulle Marknadens vandrande bannbulla,
med åtföljande börshysteri, alls fungera utan de mediala tillkännagivandena
av vilket land, som för dagen, ligger mest illa till?
Men det finns liksom ingen tid att fundera över sådant, alla är upptagna av
att ”beveka” alternativt ”lugna” den där Marknaden, som verkar vara en
korsning mellan ett MC-gäng och en kolikbebis. Å ena sidan hotfull, man vill
inte gärna ha den i grannskapet, å andra sidan tycker den inte om osäkerhet.
Därför måste den genast matas med sådant som istället försätter andra,
länder och individer, i osäkerhet, ett tillstånd som just nu verkar bli
långvarigt.
Jag tänker då och då att 2011 kan bli för kapitalismen det 1989 blev för
kommunismen. Ett årtal då ett system slutligen kollapsar, efter att inte ha
fungerat på väldigt länge.
Detta är ingen anti-kapitalistisk hållning, men det finns väl inte heller
någon som kan hävda att ett system där, för att ta ett exempel, banker måste
hållas vid liv med skattemedel, kan kallas fungerande kapitalism, med en fri
marknad?
Och visst blir man ohyggligt nyfiken på hur den här tiden kommer att beskrivas
i framtida historieböcker.
Jag hoppas att det blir ett rejält kapitel om risken med att tro storheter om
enbart gott, oavsett om det är politiken eller marknaden.
Och det kommer att behövas en beskrivning av vådan av att marineras i
offentliga floskler om att alla-kan-bli-vinnare, att bostäder alltid kommer
att stiga i värde samt inte minst tron att det skulle gå att spara i aktier.
Ett sparande som dessutom påstås löna sig ”på lång sikt”. Vilket är lika
ovetenskapligt som att garantera att det efter några års nedgång alltid
följer uppgång, som om konjunkturer följde något slags naturlag.
Det kommer också att bli ett sorgligt kapitel om övertron på ”valfrihet”. En
övertro som innebär att ansvariga ministrar på allvar hävdar att den som är
gammal och dement kan ”välja” att flytta till ett annat äldreboende, i
händelse av missnöje med det där man befinner sig. Till samma kapitel hör
förstås alla enfaldigt genomförda ”upphandlingar”, som skickar skattemedel
direkt till riskkapitalbolagens konton.
Det kan ligga nära till hands att uppfatta titeln på årets julkalender,
Tjuvarnas jul, som tidstypisk. Det är lätt att se tecken på hur somliga, om
inte stjäl, så roffar åt sig.
Som om pengarna bokstavligt höll på att ta slut och att det gäller att plocka
åt sig så mycket som möjligt.
Och det krävs förmodligen en helt annan belysning än det flackande ljus som
Marknaden styr från land till land, för att synliggöra effekterna av att
många just nu känner sig bestulna också på förhoppningar, om bättre tider.