Magra år för lärosäten

Och när det i september det året visade sig att det blev som finansministern förutskickat, nämligen nedskärningar i försvarsbudgeten, lämnade Mikael Odenberg (M) försvarsministerposten i protest.

Det skall sägas att Borg inte förutskickat nedskärningar av medel till högre utbildning. Men sektorn, från lärosätenas ledningar till lärare och studenter, är tämligen överens om nödvändigheten av mera pengar, om att den högre utbildningen sedan länge är underfinansierad.

Det borde alltså ha blivit mer uppmärksamhet kring det Borg sade i Almedalen. Istället manifesterades ännu en gång ett av det offentliga samtalets mysterier: Varför avtar det politiska och mediala intresset för ”skolan” ju högre upp i utbildningssystemet man kommer? Det är mystiskt bland annat med tanke på att högre utbildning är rikspolitikens ansvar, medan skolfrågor i praktiken ingår i kommunalpolitiken.

I övrigt finns som bekant stort intresse för ”unga” som målgrupp. Det intresset innebär att ungdoms-

arbetslösheten är en återkommande valrörelsefråga, medan den högre utbildningen (som berör nära hälften av de unga) närmast är en icke-fråga i politiken och medierna. Det tar liksom stopp i och med den traditionella rapporteringen om studentbostadsbrist och då och då uppmärksamhet kring studielån och CSN-krångel.

Det kan tyckas orättvist att just nu hävda att politiker och nyhetsmedier är ointresserade av högre utbildning. I sommarstiltjen och efterdyningarna av Almedalen har det ju blivit relativt stor uppmärksamhet kring högre utbildning och forskning, exempelvis regeringens förslag om att komprimera studietiden, genom läsår bestående av tre terminer, istället för två. Ansvarig minister Tobias Krantz (FP) meddelade också att man vill öka antalet lärarledda timmar.

Hur skall då detta finansieras? Om det inte blir några ytterligare pengar till högre utbildning? Pengar löser inte allt, men fler lärarledda timmar och ny terminsstruktur kräver självfallet ekonomiska resurser. En högre utbildning som kännetecknas av resursbrist lär inte heller vara någon bra jordmån för de där unga ”elitforskarna” som Tobias Krantz och forskningsberedningen vill satsa på.

Och visst kan det bli så att Anders Borg får ändra sig, att regeringen lovar en rejäl satsning på högre utbildning och inte ”bara” på forskning. Men om det istället blir som Borg sagt, det vill säga inte en krona ytterligare, kommer inte detta att väcka särskilt besvärande uppmärksamhet eller kritik. Oppositionen har inget imponerande motbud och det skulle nog inte hjälpa ens om Krantz gjorde som Odenberg och avgick i protest mot finansministern.

Konsekvenserna för kunskapssamhället alla pratar om kan bli bekymmersamma på sikt, men det politiska priset för fortsatt underfinansiering av högre utbildning är inte särskilt högt.