Val à la schlagerfestival

Det har nämligen aldrig tidigare varit så stort utbud av ”budskap” och ”utspel”. Och jag lovar, aldrig tidigare har det förekommit så många politikerintervjuer i alla tänkbara medier samt i varierande former.

Det grillas och det chattas, sannolikt har alla haft en teoretisk chans att i chatt eller telefonväkteri personligen ställa en fråga till någon av de sju partiledarna.

Att vara public service-konsument har de senaste veckorna kunnat innebära att först höra partiledare intervjuas i P1-morgon, därefter i Ring P1, i P3:s

Brunchrapporten, i SVT:s särskilda partiledarutfrågningar (med efterföljande chatt med tittarna), för att avsluta dagen med medverkan i P4:s Karlavagnen och börja om nästa morgon med telefonvaktande och chattande i SVT:s morgonsoffa.

Så tillkommer TV4 och, självfallet, tidningarna, på papper och nät samt partiernas egna webbsatsningar, ”appar” och twitterflöden. Fattas bara annat, samtliga partier har anställt horder av kommunikations- och nätstrateger.

Det har helt enkelt blivit svårt att undvika toppolitiker, parti- och blockutspel, kompletterat med satir, betygsättning, retorik- och kroppspråksanalyser samt femtielva varianter av medial ”faktakoll”, valbarometrar och test som skall visa vilket slags partist man är.

Att medierna och partier satsar på kvantitet står klart, men hur är det med kvaliteten, i dygnet-runt-samspelet mellan medier och politiker?

Ett flagrant exempel på journalistisk brist är att partiledarna nästan undantagslöst slipper den viktigaste följdfrågan på sina ymniga vård-skola-omsorg-löften. Nämligen hur dessa skall realiseras i kommuner och landsting. Skall rikspolitiken köra över regionpolitikernas prioriteringar? Sådant som att lova ”guldkant” till pensionärer och bättre hemtjänst är nu skrivet i vatten. Alla som tror att ”öronmärkning” betyder något substantiellt kan ju jämföra med vad ”vårdgaranti” brukar innebära i praktiken.

För att kompensera klent innehåll i frågorna använder somliga journalister anklagande polisförhörston och låtsas som att det vore möjligt att få rutinerade politiker att ”erkänna” brister i sin politik. Som när Lennart Persson i Aktuelltstudion apropå ett eller annat utspel ställde följande fråga till finansministern: ”Är det här valfläsk, Anders Borg?” Frågan är snarare meningslös än modig, det finns inte ens en mikroskopisk chans att Borg skulle svara: ”Oj, vi är genomskådade! Vårt senaste utspel är inget annat än valfläsk, förlåt.”

Vad de meningslösa fråga-svar-skådespelen har för funktion är svårbegripligt. Den där väggen politikern skall ställas mot påminner alltför ofta om en vidöppen dörr, som journalisten låtsas slå in.

Det är hursomhelst bara att konstatera att valrörelsen 2010 har inneburit den definitiva schlagerfestivaliseringen av politiken:

Det skall mjölkas ut så mycket som möjligt innan det är dags för final. Och för att fylla ut krävs då en hel del medial luftgitarr som inte kan beskrivas som annat än slöseri med de potentiella väljarnas tid.

marielouise.samuelsson@comhem.se