Priset för friheten

Vetenskap och förnuftstro skulle förpassa gudstro till museer där krucifix, koraner, voodoodockor och annan religiös bråte rätteligen hörde hemma. De primitiva folkspillror som envisades med att knäböja inför diverse beläten skulle snart inse hur fel de hade och villigt låta sig upplysas.

Det var ett misstag. Religionen försvann aldrig utan har istället gjort en comeback som blir starkare för varje dag. Inte minst gäller det islam som dominerar debatten på båda sidor om Atlanten.

I USA diskuterar man upprört byggandet av en moské, lite eufemistiskt kallad kulturcentrum, belägen bara någon minuts gångväg från Ground Zero, platsen för massmorden den 11 september 2001. I Frankrike har man just stiftat en lag mot heltäckande slöjor.

I andra länder, nu senast i Sverige, har politiker nått inflytelserika positioner på program som har hotet från islam som mest framträdande inslag. Det påminner om forna tiders kommunisthot. Men det förkroppsligades av en Sovjetunion vars ledare med en enda knapptryckning kunde utplåna hela mänskligheten. En allsmäktig gud skulle väl i och för sig också kunna göra det men ändå känns inte detta hot lika konkret och akut.

Idag har vi hamnat i en situation där det blir allt svårare att något så när förnuftigt tala om religion. Hänsyn skall tas till höger och vänster. Annars kan någon känna sig kränkt som om det vore en oförytterlig rättighet att aldrig bli kränkt.

Det sägs att religionen måste förbli en privatsak, en fråga mellan mig och min gud. Det låter klokt men är en orealistisk premiss. Religionen spiller över till det offentliga rummet där dess utövare kräver speciella hänsyn. Just min profet får inte hånas, just mina helgdagar skall markeras med rött i almanackan och så vidare. Kristna blir av förståeliga skäl upprörda när deras heliga symboler släpas i smutsen liksom muslimer blir det när deras symboler vanhelgas.

Det går inte att komma ifrån det: här finns en konflikt mellan upplysningens liberala värden där allt kan diskuteras, till och med förlöjligas, och de religiösa övertygelser som vill se en skyddad sfär för religionen.

Här gäller det för oss som tror på liberala värden att inte sväva på målet, ”no time to go wobbly”, för att låna Margaret Thatchers ord.

Den sekulära demokratin måste vara överordnad religionen. När de råkar i konflikt med varandra är det religionen som måste ge vika. I det långa loppet kommer också de troende att tjäna på en sådan ordning.

Det finns nämligen plats för alla, också för fredliga fundamentalister, i dagens västerland som här skiljer sig från alla genom historien kända samhällen. Visserligen innebär det att fromma i flera religioner då och då kommer att känna sig förorättade men det är frihetens pris. Den yttrandefrihet som vi efter många hundra års stridigheter har lyckats vinna är inte till för att säga det som alla vet och kan hålla med om utan för att utmana och ibland faktiskt också såra oliktänkande.

Ateister, agnostiker, kristna och muslimer måste lära sig att rätten att dyrka vilken gud som helst innebär meningsmotsättningar. Och meningsmotsättningar är demokratins livsluft.

rudbeckwords@telia.com