Sverige överskattar sin betydelse
I Brännpunkten.
De anslående tidningsbilderna av Fredrik och Filippa Reinfeldts entré i Kina föranledde följande konversation:”Vad säger ni om att Reinfeldts anlände i fritids- och joggingkläder? Försökte de protestera mot kineserna som ju alltid är så prydliga och formella?”
”Det handlar väl snarare om att göra intryck på hemmapubliken i Sverige än på kineserna, att den annars så strame Reinfeldt ville visa sig lite folklig och avslappnad.”
”Det är väl ingen som tror att den kinesiska ledningen bryr sig om lilla Sverige.”
Så kunde det låta.
Succé för den annars så skugglike, moderate statsministern Reinfeldt menar en del, till och med s-ledaren Mona Sahlin gav honom klart godkänt. Men konkurrensen är ju inte särskilt hård, särskilt inte jämfört med hennes eget utspel om att Reinfeldt före avresan till Kina borde berätta om vad han skulle kräva av de kinesiska ledarna.
Det säger sig självt att det är kontraproduktivt att före avresan till en kommunistisk diktatur lämna ut listan över vilka namngivna politiska fångar som bör friges. Bättre resultat nås om diktatorn ges chansen att själv visa välvilja. Mona Sahlin kanske aldrig hade hört talas om det mångomtalade att det i den kinesiska kulturen ingår att inte tappa ansiktet.
Reinfeldts resa kan också jämföras med den som hans företrädare Göran Persson (s) gjorde för tolv år sedan då denne inför svenska affärsmän på plats hyllade stabiliteten i Kina. Så i detta perspektiv kanske Reinfeldts resa är en framgång.
Men källan till Reinfeldts påstådda succé är Reinfeldt själv. Det är enbart Reinfeldt som berättat om vad och hur han krävde besked av diktaturens företrädare. Så lätt hänfördes släptåget av journalister och den politiska oppositionen här hemma.
Vi har i Sverige en överdriven tro på vår tyngd på den internationella scenen. Sverige var ett av de första västländerna som 1950 erkände Mao som den rättmätige representanten för Kina, vi bröt därmed formellt förbindelserna med Taiwan. Drygt tjugo år senare kom flertalet europeiska länder, först 1979 USA.
När Ola Ullsten – under åren 1976–1982 i olika omgångar stats-, utrikes- och biståndsminister – skulle på officiellt besök i Kina, fick han plötsligt för sig att ett internt folkpartimöte hemma i Sverige var viktigare. Ullsten avlyste besöket i Kina varvid hans tilltänkta värd borta i Kina, utrikesminister Chou En-lai sarkastiskt lär ha yttrat:
”Inte visste jag att ett så litet land kunde ha så stora problem.”
Nu skall det inte helt uteslutas att det har betydelse vad lilla Sverige framför till stora Kina med ungefär 150 gånger så många invånare, åtminstone när vi gör det i samklang med världens övriga demokratier. Om vi i alla väder protesterar mot diktaturer får vi fullt upp med drygt hälften av Afrikas 55 länder, nästan alla på den arabiska halvön och flera länder i Asien, vi har också några i Karibien, till exempel Kuba, och oroväckande tendenser i den tidigare demokratin Venezuela.
Bojkotter mot dessa skulle dock motverka sitt eget syfte. Den amerikanska bojkotten mot Kuba har stärkt landets kommunistiska ledning. Utan den hade Castros regim sannolikt varit närmare fallrepet. Nu finns en folklig uppslutning mot vad Castro kallar den amerikanska aggressionen, dåliga ledare räddas i allmänhet när en regim kan påvisa hot utifrån.
Bojkotten mot apartheidregimen i Sydafrika är en av få lyckade. Det berodde sannolikt på att landets vita affärsmän tröttnade på alla begränsningar när det gällde att göra affärer med Europa och USA, därför accepterade de till slut svart majoritetsstyre.
Det faktum att OS förläggs till Kina har medfört att det kommunistiska systemet genomlyses och debatteras som aldrig förr. I en tid när 253 svenska historiker och samhällsvetare, många i Lund, några i Malmö, protesterar mot statligt finansierad information om kommunismens brott behövs ännu mer upplysning om alla de brott mot mänskligheten som skett som en följd av det kommunistiska systemet.
Det hade varit klädsamt om flera av de protesterande professorerna, docenterna, doktorerna och doktoranderna hade uppträtt med öppet visir, att de erkänt att de själva varit kommunister i vuxen ålder, att de som historiker och samhällsdebattörer underlåtit att peka på kommunismens brott men att de nu helst vill avstå från att bli påminda om sina svärmerier för det värsta förtryckarsystemet vid sidan om nazismen.
Båda för övrigt i nära allians åren 1939–1941.
1 läsare har reagerat på denna artikel
100% är glada
0% är likgiltiga
