Kina – en motor i klimatarbetet?
I Brännpunkten.
Kina. Med sina 1,3 miljarder invånare – en femtedel av jordens befolkning – och en ekonomisk tillväxt på nästan 10 procent om året beskrivs det gigantiska landet i öst, Mittens rike, ofta som det stora hotet när det gäller de globala klimatförändringarna.Det kinesiska ekonomiska undret livnärs, har vi fått lära oss, av en väldig koleldad drake som spyr ut sina dödliga växthusgaser i atmosfären i en ständigt ökande takt. I hungern efter ekonomisk tillväxt och välstånd sätts alla miljöhänsyn åt sidan.
Att sedan de svenska utsläppen av växthusgaser per invånare är ungefär 50 procent större än de kinesiska, och de amerikanska omkring fem gånger större, är en detalj som ofta glöms bort i sammanhanget.
För vad händer när en miljard kineser plötsligt gör anspråk på samma levnadsstandard som vi i västvärlden uppfattar som en självklar rättighet redan idag? Vad händer när en miljard kineser vill ha kylskåp, köra bil till jobbet och flyga till Europa på semester?
Att katastrofen då lurar om hörnet tycks de flesta debattörer vara eniga om. Men frågorna kan också ställas annorlunda:
Vad händer när miljoner välutbildade kinesiska forskare tillkommer i det globala vetenskapssamhället och bidrar med sin kunskap och kreativitet för att lösa gemensamma problemställningar? Vad händer när tusentals hungriga, kapitalstarka och tekniskt utvecklade kinesiska företag och entreprenörer ger sig in i den globala konkurrensen om att utveckla framtidens klimateffektiva energiteknik?
Tomas Kåberger, nytillträdd generaldirektör för den svenska Energimyndigheten, berättade vid ett föredrag på den nationella vindkraftskonferensen i Kalmar i förra veckan om sina erfarenheter från den Kinaresa som han och en stor svensk delegation nyligen gjorde tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldt.
Kåberger talade om hur han mött mängder av unga, kaxiga – och stenrika – kinesiska företagare som skapat förmögenheter på, och nu fortsatte att investera gigantiska belopp i, förnybar energi från bland annat sol och vind.
En av dessa entreprenörer, Xiaokang Wang, hade berättat för den svenske gästen att han för närvarande ägde vindkraftanläggningar på ungefär 500 megawatt (MW), och innan 2008 var till ända räknade med att ha byggt ytterligare ungefär 1,5 gigawatt (GW).
”Han var ungefär som Sverige”, sade Tomas Kåberger. ”Det var hans lilla företag.”
I Sverige uppgår den samlade effekten på hittills byggda vindkraftverk till cirka 800 MW. Tillsammans genererade de under 2007 cirka 1,4 terawattimmar, vilket motsvarar omkring 1 procent av den svenska elanvändningen.
Frågan är dock om Sverige i framtiden klarar att hålla jämna steg ens med en enskild entreprenör som Wang. Som land har Kina sedan länge lämnat Sverige långt efter sig. Bara under 2007 byggdes mer än fyra gånger så mycket vindkraft i Kina som det byggts totalt i Sverige sedan vindkraften introducerades. Det är endast USA och Spanien som än så länge är större än Kina på området. Men mycket snart kommer Kina att vara oomstridd etta, och samtidigt ha lagt grunden till en världsledande industriell kapacitet på en marknad som växer med cirka 30 procent om året.
Samma utveckling sker på solenergiområdet. Jag har tidigare i denna spalt berättat om Shi Zhengrong, Kinas sjunde rikaste person enligt magasinet Forbes, med en personlig förmögenhet på omkring 10 miljarder kronor.
Shi Zhengrongs företag Suntech Power är en av världens främsta tillverkare av solpaneler, med en lika enkel som effektiv affärsidé: att pressa tillverkningskostnaderna till en nivå där solenergi kan konkurrera med billig kolkraft.
Budskapet som den svenska delegationen fick på sin kinesiska resa var att det målet ligger inom räckhåll:
”Låt oss få två nya generationer av solpanelfabriker på oss”, sade de unga, kaxiga och stenrika till sina svenska besökare, ”sedan kan solenergin kostnadsmässigt konkurrera ut kolkraften.”
När de byråkratiska kvarnarna i Sverige till sist malt färdigt och den vittomtalade utbyggnaden av den svenska förnybara elproduktionen skall gå från ritbord och festtal till praktisk verklighet, då kommer med största sannolikhet nya svenska handelsdelegationer att behöva sändas ut till Mittens rike. Men denna gång inte i första hand för att exportera svenskt kunnande på miljöteknikområdet, utan för att importera.
Det är i så fall en utveckling att applådera snarare än att frukta.
Förhoppningsvis kan även Sverige ha något litet att bidra med i klimatsamtalen vid framtida Kinaresor. Men då får vi ligga i.
2 läsare har reagerat på denna artikel
50% är glada
0% är likgiltiga
