Den humana svenska resan

Polisen uppgav att den ”inte hade hittat” rullstolen, före avresan. Dalapolisens rättschef, Håkan Englund, försvarade agerandet genom att hänvisa till att polisens uppdrag inte omfattar något annat än att sköta själva resan, han menade också att man i det här fallet hade genomfört uppdraget ”på ett bra och humant sätt”.

Det är mycket svårt att uppfatta det på annat sätt än att rättschefen lider av en närmast patologisk brist på fantasi och empati. Tror han verkligen att Shwan Fatah uppfattade resan som något bra och humant? Alldeles frånsett det självklara, att den som tvångsutvisas knappast kan se transporten som något ”bra”, så var Shwan Fatah dessutom medveten om att han var på väg till Bagdad, utan rullstol, utan kateter och stomipåse. Att han skulle lämnas ensam i en stad där han (som är kurd) hotades av islamistiska grupper och där han utsatts för ett attentat som gjort honom förlamad.

Hur i all världen kan då polischefen påstå att utvisningen av Shwan Fatah skedde ”bra och humant”? Jag är rätt säker på att det hänger ihop med den numera utbredda vanan att förse i princip all verksamhet med positiv samt mer eller mindre flummig retorik.

Kompetensutveckling inom de flesta organisationer blir sällan mer stringent och konkret än att man ägnar konferenstimmar och kursgårdsdygn åt att komma fram till hur ”målstyrning”, ”processer” och ”policy” skall se ut, vilket knappast kan formuleras annat än i självklarheter och önsketänkanden. Som att man skall arbeta på ett bra och humant sätt. Ja, vad annars? Dessa luddiga teoretiska begrepp blir också vad man klamrar sig fast vid när något går fel.

Man kan höra det inom idrottsvärlden: ”Visserligen förlorade vi matchen, men killarna är trygga och har en fantastisk moral.” Och polisen som sköter utvisningstransporter kan trösta sig: ”Visserligen lämnade vi en förlamad kille utan rullstol, men resan var bra och human.”

Det är skrämmande hur de nya orden, målstyrningspratet, kan signalera välvilja, rentav godhet, i kombination med otvetydig övermakt. Ett annat exempel är mannen som ringde till Ring P1 för att berätta att hans barn enligt skolan borde läsa svenska som andraspråk. Pappan hade kommit till Sverige som vuxen, men hans barn var födda här, hade dittills gått i svensk skola och talade perfekt, brytningsfri svenska. Pappan som ringde begrep inte hur kommunen ens kunde komma på tanken, han var också orolig över att barnen, om de sattes i klasser med svenska som andraspråk, skulle lägga sig till med brytning. Och då komma att låta som de invandrade, icke-svenskar som skolan uppenbarligen betraktade dem som.

En annan inringande, en lärare som representerade skolor med undervisning i svenska som andraspråk, hörde då av sig till Ring P1 för att säga vad hon säkert menade som några tröstens ord. Hon tyckte att pappan istället borde se skolans agerande som ”ett erbjudande”, ”en fördel” genom att barnen skulle ha det lättare att få bra betyg i den enklare andraspråkssvenskan.

Det var en vänlig kvinna, hon lät klok och sansad, men det var uppenbart att hon faktiskt inte begrep pappans vanmakt inför att se sina barn stämplas som icke-svenskar, icke-svensk-språkiga. Själv blev hon, trots sin säkert ärliga avsikt att muntra upp, en representant för att just svenska språket och orden kan användas som maktutövning. En modern maktutövning som blir både mer motbjudande och mer svårgranskad när målstyrnings-mumbo-jumbo och teorins goda avsikter tillåts kamouflera praktikens uppenbara missförhållanden.

marielouise.samuelssson@comhem.se