Ut med partierna, in med människor

Det var inte så att min hyresvärd satte mig på gatan eller att huset jag bor i brann upp. Nej, jag talar om en politisk hemlöshet.

Det liberala hus där jag känt mig mest hemma störtade samman med dunder och brak. Dem som man litade på, de som påstod sig vilja bygga en solid liberal konstruktion visade sig vara fuskbyggare och låtsasliberala.

Det handlar alltså om förra onsdagens omröstning då FRA-lagen antogs av riksdagen. Att många på den borgerliga sidan älskar den nya lagen hyser jag inga tvivel om. Hos moderaterna har det, vid sidan om det liberala inslaget, funnits starka auktoritära krafter där man beundrar kungen och föraktar fattiga, där man njuter av att göra livet svårare för dem som redan har det svårt, där de starkas intressen alltid övertrumfar de svagas. I det partiet fanns det inte mycket att hoppas på.

Men folkpartiet och centern som säger sig vara liberala och slå vakt om humana värden reagerade inte heller. Av dem hade man inte bara kunnat förvänta sig utan till och med kunnat kräva ett principfast motstånd mot den nya lagen. Nu visade det sig att de riksdagsledamöter som gått till val på en liberal agenda och som i mängder av debattartiklar förklarat hur modiga och liberala de är i själva verket har en moralisk ryggrad som i allt väsentligt påminner om en manets. Flera av dessa falska liberaler kryssades in genom personval av naiva och godtrogna väljare. Finns det någon rättvisa här i världen så försvinner alla dessa kryss vid nästa val.

Just nu känns det som om alla partier är alltför komprometterade för att kunna få min röst nästa gång. Socialdemokraterna försökte ju driva igenom en liknande lag när de hade makten.

Så vad göra? Gå i en inre politisk exil? Visst kan det för ett ögonblick kännas skönt att ha fått sina cyniska övertygelser bekräftade när det visar att politikerna är precis så fega och opportunistiska som man fruktade, att allt de tänker på är att utöka sin egen makt och främja sina egna karriärer.

Det som just har hänt har över en natt förstärkt ett redan grasserande politikerförakt. Faran är att företrädare för ideologier som befinner sig långt ifrån liberalismen här ser en möjlighet. Att stå utanför etablissemanget har blivit en politisk tillgång som demokratiskt tvivelaktiga grupper inte kommer att vara sena att utnyttja. Den nya lagen riskerar att sätta ytligt sett goda argument i händerna på politiker som helst inte bör ha någon hemortsrätt alls i en liberal demokrati.

I dessa dagar är det lätt att förfalla till en i det långa loppet destruktiv politisk defaitism. Att tyst mumla Gunnar Ekelöfs ord från Non Serviam: ”Jag är inte hemma i detta land / men detta land beter sig som hemma i mig!” och sedan drömma om att flytta till Irland där folket fortfarande vet hur man säger nej till arroganta och maktfullkomliga politiker. En sådan inställning är kanske vad partigängarna vill ha: en desillusionerad och trött väljarkår som har förlorat hoppet om att göra Sverige till ett friare land.

Vad som behövs är ett nytt sätt att se på politiker där vi inte längre i första hand röstar på partier utan på personer. Och då på personer som inte är professionella politiker utan som har andra yrken i bakgrunden. De skulle då ha råd att följa sitt samvete, eftersom de alltid hade ett annat arbete att återvända till den dag befattningen som riksdagsledamot känns alltför moraliskt sjaskig.

Sveriges politiska kultur måste förändras. Ut med partierna, in med människorna. Fältet ligger öppet för nya liberala röster, eftersom de gamla rösterna så skamligt svek den 18 juni, den dag då det var en plikt att tala högt och tydligt och sedan följa orden med handling.

rudbeckwords@telia.com