Alliansen klarar inte fler pyrrhussegrar
I Brännpunkten.
Den borgerliga regeringsalliansen har tuffa tider. Och inte svetsas gänget samman av motgångarna heller. Snarare tvärtom.I måndags hävdade folkpartiets talesman i energi- och klimatfrågor, Carl B Hamilton, på DN Debatt att införandet av skattelättnader och subventioner för miljöbilar och biodrivmedel varit förhastat och krävde att stöden tas bort. Dagen efter presenterade Lars Lindblad, moderat gruppledare i riksdagen och ordförande för moderaternas miljöarbetsgrupp – också han på DN Debatt – ett nytt klimatpolitiskt åtgärdsprogram som bland annat innebär nya skattelättnader för miljöbilar och förlängt stöd till biodrivmedel.
Total konflikt, alltså. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att ana att DN:s debattredaktör funnit en viss skadeglädje i att publicera de båda inläggen omedelbart efter varandra. Tajmingen kunde knappast ha blivit sämre för partierna. Istället för välbehövlig, positiv uppmärksamhet kring lanseringen av ett nytt klimatpolitiskt program hamnar nu fokus på en ny potentiell träta mellan regeringspartierna.
Pratar de inte med varandra inom alliansen?
När alliansen inte bråkar inbördes tycks den ägna krafterna åt att göra sig till ovän med borgerliga ledarsidor, liberala debattörer och bloggare – och sina egna ungdomsorganisationer. Detta för att trumfa igenom en avlyssningslag som förefaller lika poänglös som principlös. Med sådana motståndare behöver socialdemokraterna vare sig vänner eller egen politik för att vinna nästa val. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin kan lugnt luta sig tillbaka i fåtöljen och lita på att den sittande regeringen gör jobbet åt henne.
Med tanke på regeringens redan usla opinionssiffror är det inte helt lätt att förstå sig på statsminister Fredrik Reinfeldts (m) prioriteringar för närvarande. Kommer regeringen att kunna trassla sig ur det opinionsmässiga fiaskot kring hanteringen av FRA-lagen och komma på fötter igen före nästa valrörelse?
Mitt tips är att frågan kommer att bita sig fast i Reinfeldts byxben som en ilsken terrier och vägra släppa taget innan matchen är över. Inte för att socialdemokraterna har så värst mycket större trovärdighet i integritetsfrågor, men Reinfeldts problem är att det är han och inte Mona Sahlin som faktiskt har drivit igenom lagen och därmed kommer att få stå till svars för den.
I det senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus porträtteras en av moderaternas främsta valstrateger, partisekreteraren Per Schlingmann. För honom handlar politik om språk. Om att använda de rätta orden. Ord skapar känslor och bilder i människors huvuden, säger Schlingmann, och den som kan styra vilka ord som används i debatten kan också kontrollera den politiska dagordningen.
Inför valet 2006 tog Schlingmann fram ordlistor över vilka uttryck och begrepp som skulle användas. ”Utanförskap” var ett av de uttryck som lanserades med stor framgång och vände en klassisk socialdemokratisk fråga till en borgerlig valvinnare.
”Varje gång Göran Persson ifrågasatte utanförskapet var jag glad”, säger Per Schlingmann till Fokus. ”Då spelade han på vår planhalva och bekräftade det vi ville säga.”
”Alliansen” var ett annat sådant nyckelbegrepp som signalerade enighet och styrka i kontrast mot motståndarnas brist på gemensam politik.
Frågan är om de borgerliga partierna kommer att ha samma lycka i att definiera det politiska språket i nästa val. Eller om nya, oönskade ord – ord som avlyssning, integritet och borgerlig splittring – kommer att leta sig in i debatten och stjäla utrymmet från det som regeringen mycket hellre vill tala om.
Skall man ha någon chans att lyckas bör regeringspartierna nog synkronisera sina debattartiklar lite bättre i framtiden. Och undvika nya pyrrhussegrar i riksdagen.
0 läsare har reagerat på denna artikel
% är glada
% är likgiltiga
