Dessa fega flippfloppare
I Brännpunkten.
Politiker har det inte lätt. Hur de än gör så blir det fel. Ändrar de uppfattning i en viktig fråga får de veta att de är opportunistiska vindflöjlar utan ideologisk övertygelse. De är redo att tycka vad som helst i vilken fråga som helst bara för att få några extra röster.Ändrar de inte uppfattning är det inte heller bra. De är dogmatiska, halsstarriga och sätter den personliga prestigen över den demokratiska plikten att lyssna till sina väljare. Själva kallar de sig förstås principfasta. De leder. De följer sin övertygelse och sin inre moraliska kompass istället för att lättvindigt följa en flyktig väljaropinion så som den speglas i den ena eller andra opinionsundersökningen.
Det gäller alltså att veta när och hur man kan ändra uppfattning med hedern i behåll och när man inte kan det. Den politiker som ändrar uppfattning i till exempel frågan om kärnkraft kan säga att saken har kommit i ett helt annat läge när priset på olja på kort tid har tredubblats. Argumenten för en utbyggnad av kärnkraften var stark för ett par år sedan; idag är de överväldigande och tvingande. Den politiker som går från att ha varit kärnkraftsmotståndare till kärnkraftsförespråkare kan göra det utan att därmed förlora sin trovärdighet.
Värre är det för de politiker som nu har börjat sväva på målet när det gäller FRA-lagen. En hel rad liberaler och borgerliga som Cecilia Wikström (fp), Fredrick Federley (c) och Birgitta Ohlsson (fp) röstade för eller kvittade fegt ut sig och röstade inte alls.
Nu har några av dessa börjat gråta ut i spalterna och visa ånger. Skulle frågan komma upp till omröstning igen lovar de att rösta annorlunda. De påstår att de lyssnar till väljare och att deras situation är oerhört plågsam. Pyttsan!
De röstade för lagen för att rädda sina karriärer. Men nu när stormen inte bedarrar och massor av debattörer, hjälpta av det stora, starka socialdemokratiska maskineriet, vill se till att denna lags vara eller inte vara blir en valfråga om två år inser de att det kanske inte var så klokt att rösta för. Det som såg ut som ett smart, om än tarvligt, karriärdrag kan visa sig vara ett fatalt misstag.
Dessa liberaler har skjutit sig i foten. Och det är numera rätt så många som gör sitt bästa för att se till att såret i foten inte läker utan tvärtom utvecklar sig till kallbrand.
Dessa ångerköpta har ändrat uppfattning på det sätt som inte bara bringar dem i ytterligare vanrykte utan skadar hela den politiska klassen. Hade de haft en gnutta mod hade de röstat mot när de hade chansen. De missade den och nu har tåget gått.
Politikernas sätt att resonera är förfärligt. Vågar de inte stå upp och följa sin övertygelse i denna fråga så har de på många vis komprometterat hela riksdagens legitimitet. Varför i hela fridens namn behöver vi 349 riksdagsledamöter när alla dessa med ett enda hedersamt undantag – folkpartisten Camilla Lindberg – visade sig vara en viljelös massa som gjorde precis som den blev tillsagd?
Att några nu känner ruelse och försöker ställa sig in hos sina väljare klingar falskt och kommer nog inte att lura särskilt många. När det gäller hur de skall rösta i FRA-frågan har de flippfloppat på just det sätt som de inte skall om de vill behålla sitt förtroende.
Ingenting har förändrats som gör lagen mindre aptitlig idag än för några veckor sedan. Att som folkpartisten Cecilia Wikström skylla på att ”det var riksdagens sista dag och möten stup i kvarten” visar endast att hon inte är vuxen sitt jobb.
Det mest hedersamma hon kan göra är att ställa sin plats till förfogande. Hon och några till har försatt sig i en klassisk moment 22-situation. Det enda sättet att återfå väljarnas förtroende är att lämna politiken. Men när såg vi senast en politiker offra sin karriär för sin heders skull?
0 läsare har reagerat på denna artikel
% är glada
% är likgiltiga
