Den förstenade Sverigebilden

Och högst otippat är det väl för någon som inte känner mig att jag nu sitter här ute på lantstället och njuter av sommaren. Men om integration vittnar det inte. Integration är inte att alla skall bete sig på samma sätt.

Integration handlar inte om individen, utan om systemet. Om att samhället och dess institutioner skall vara anpassade till sin befolkning, hur den än ser ut. Problemet idag är att samhället tror sig se ut som det gjorde för femtio eller hundra år sedan, men det gör det inte. Människorna är nya, vanorna är nya, traditionerna och språket likaså. Även utan invandring hade det varit på det sättet. Sveriges självbild behöver uppdateras och statens metoder utifrån den. Den svenska gemenskapen måste vidgas och omfamna alla som bor här.

Att bli och vara svensk – en del av Sverige – handlar inte om att man omhuldar det som uppfattas som svenskt – som att köpa sommarstuga till exempel. Det handlar om att det omgivande samhället och människorna runt omkring ser på en som självklart tillhörande detta land.

Hur trött är jag inte på frågan om var jag kommer ifrån. Hur trött är jag inte på att mina svar aldrig är till fullo: Södertälje, jobbet, hemifrån. På följdfrågan om var jag egentligen kommer ifrån. Alltid den markeringen – du är från någon annanstans.

De flesta som frågar säger att det är av ren och skär nyfikenhet. Men den välvilliga nyfikenheten är i sig en markering, ett privilegium som är förunnat den som aldrig själv behöver möta frågan ”var kommer du ifrån, egentligen?”. Någon gång måste det sluta att vara fascinerande att många av oss svenskar har rötter i Mexiko, Iran, Filippinerna, Eritrea och Thailand. För hundra eller mer år sedan var det Tyskland, Frankrike och Belgien. Sverige har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli helt blont och blåögt.

I min värld skall en människa kunna komma till Sverige i vuxen ålder, bosätta sig i Fittja, endast umgås med barndomsvännerna från det forna hemlandet som också sökte sig ett bättre liv i Fittja, prata sitt modersmål, äta ”konstig” mat och ändå ses som en integrerad del av Sverige.

Allt detta betyder ju nödvändigtvis inte att samma person inte tar tunnelbanan till jobbet, får lön och betalar skatt, äter på ett sunkigt lunchhak, hämtar på förskola och skola, skjutsar till fotbollsmatcher, står vid sidlinjen och fryser och tittar på Melodifestivalen på lördag kväll.

Regeringen bidrar inte till den uppdateringen. I stället cementerar den en gammal föreställning om det riktiga Sverige – som befinner sig i ”innanförskap”, till skillnad från dem som är annorlunda och befinner sig i ”utanförskap” och som skall inkluderas enkom genom att sättas i arbete.

Men de människor som omfattas av ”utanförskapet” har aldrig själva fått vara med och definierat sig. Jag skulle tro att många inte har kategoriserat sig som tillhörande något annat än samhället de lever i. Problemet är att det inte spelar någon roll.

Hur hemma människor än känner sig i Sverige får de gång på gång höra att de inte hör till, att de är i utanförskap för att de är från till exempel Ronna, Fittja eller Rosengård.

Då spelar det ingen roll att om man som jag skaffar sig sommarstuga eller äter falukorv en gång i veckan. Rätten att vara en del av Sverige sitter i betraktarens ögon.

nisha@besara.com