Mer bråk, inte mindre, i partipolitiken

För utan samarbete och utåt uppvisad enighet anses man inte kunna vinna val och regeringsmakt. Många undrar redan om alliansen skall lyckas att stå enad även i en valkampanj när de mindre partierna riskerar att falla under 4-procentspärren. Speciellt kd måste slåss för livet och se till att skaffa sig en egen profil som skarpt skiljer det från andra partier. Alliansen måste klara konststycket att se enad ut, men inte så enad att alltför många börjar fråga sig om vi verkligen behöver fyra snart till förväxling och förblandning lika partier.

Också på den andra sidan talar man om samarbete och koalitioner.

Socialdemokraterna måste tydligt och i god tid före valet 2010 tala om med vilket eller kanske till och med vilka partier de kan tänka sig att regera, om de nu skulle få det uppdraget. Skall vänsterpartiet få plats i en s-märkt regering eller skall partiet agera lätt opålitlig stödtrupp utanför regeringen?

Allt detta kan tyda på att vi i praktiken rör oss mot ett tvåpartisystem med i bästa fall lite olika fraktioner inom partierna. Som när moderaterna splittrades av konflikten mellan konservativa och liberala. Eller när socialdemokraterna hade svårt att bestämma sig om de ville förnya sig eller krampaktigt gå tillbaka till en ideologi som förkunnade att Sverige under 1950- och 60-talen var mänsklighetens mål och historiens höjdpunkt.

Men skulle en sådan konformistisk utveckling mot två stora partier gagna demokratin? Jag betvivlar det. Möjligen skulle det bli lättare att följa den politiska debatten som alltid skulle stå mellan två block och där varje fråga endast hade två svar.

Många partier innebär att vi har mera att välja mellan och det kan i förlängning försvåra bildandet av starka regeringar. Men demokratins mål är inte att göra livet lätt för makthavare.

Men inte bara det – med ökat personval kan vi hoppas på att se flera riksdagsledamöter som vunnit sina mandat av egen kraft, inte genom lång och trogen tjänst i partiapparaten. En sådan utveckling gör livet svårare för de partiledningar som kräver kadaverdisciplin vid omröstningar.

Med ett större antal personval hade FRA-lagen antagligen aldrig antagits. Personval kan i det långa loppet göra partibeteckning nästan meningslös eftersom vi då inte röstar på ett på byråkratisk prosa avfattat partiprogram utan på en person vars övertygelser vi gillar.

Ju flera partier, desto mera oenighet. Ju flera individualister, desto mera bråk. Så är det. Och det är en styrka. Demokratins livsluft är inte artig enighet, mjäkig konsensus eller urvattnad kompromiss. Demokratins livsluft är skarpa konflikter där olika åsikter häftigt bryts mot varandra. Ibland sägs det att folket, väljarna, är trötta på politikernas gräl och käbbel. Jag hoppas att det inte stämmer.

När politikerna slutar gräla ligger demokratin illa till. Den dag Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin faller i varandras armar eller bara har vänliga saker att säga om varandra blir en svart dag i den demokratiska kalendern.

Väljarna kan egentligen inte ha något intresse av att det är två block, snarare än ett halvdussin partier och många personvalda, som gör upp om regeringsmakten. Med många partier kommer vi att ha fler än två alternativ att välja mellan. Först när vi, folket, har sagt sitt är det egentligen dags att prata om allians, samarbete och eventuell fördelning av ministerposter.

Så lite bråk mellan partierna i alliansen är ett demokratiskt hälsotecken, ett tecken på att ideologierna lever och att det fortfarande finns politiker som är beredda att slåss för en idé och inte för en plats i riksdagen eller på en ministertaburett.

rudbeckwords@telia.com