Tvåpartisystem urholkar demokratin
I Brännpunkten.
Den svenska regeringsalliansens ledare har nyligen mötts i en lantlig idyll för att där visa upp sin enighet inför kommande val. Oppositionens ledare Mona Sahlin öppnade dörren för eventuellt regeringssamarbete med miljöpartiet och, efter stor förvirring och politiskt sjabbel, kanske möjligen också med vänsterpartiet.Fortsätter det så här har vi i praktiken bara två partier kvar i Sverige. Om man till höger röstar på folkpartiet eller moderaterna spelar väldigt liten roll; till vänster kan det snart gå på ett ut om man väljer att lägga sin röst på socialdemokraterna eller något stödparti.
I den nu pågående amerikanska valkampanjen hörs ofta ordet bipartisan, det vill säga tanken på samarbete bortom partigränserna mellan demokrater och republikaner.
Överallt verkar trenden vara densamma: partierna söker att tona ned egenheter och ytterligheter i den egna agendan för att kunna samverka med andra partier.
I politiska debatter brukar partiledarna avkräva sina motståndare färdiga regeringsprogram och klara besked om med vem man tänker sig ett samarbete. För en majoritetsregering bestående av ett enda parti är inte ett särskilt sannolikt scenario.
I alla fall inte än på ett tag. Den naturliga fortsättningen av nuvarande trender är som sagt att vi snart bara har två partier: det största inom de båda blocken kan komma att visa sig vara en hungrig kannibal som äter upp sina mindre och svagare partner.
Vi får de facto ett tvåpartisystem.
Många tycker att det vore utmärkt. Det skulle bli lättare att bilda stabila regeringar, men de skulle inte spegla folkviljan. Storbritannien är ett bra eller rättare sagt dåligt exempel på denna önskan att försvåra för de små: det liberala partiet får enligt gällande system alltför få parlamentsledamöter i förhållande till antalet röster.
Tvåpartisystem underlättar för politikerna, men de urholkar demokratin. Det tenderar att göra den politiska debatten mindre spännande och mera snäv. Vi vanliga väljare får färre valmöjligheter. Istället för en hel meny att välja mellan blir valet endast mellan fågel och fisk. De som önskar vegetariskt förblir hungriga.
Demokratins livsluft är inte överenskommelser mellan partiledare bakom slutna dörrar. Det är inte konsensus eller pragmatiskt samförstånd över blockgränserna. Sådant må vara praktiskt, men det är inte särskilt demokratiskt.
Demokratin behöver ofta hetsiga debatter och skarpa ideologiska motsättningar. Ideologierna är långt ifrån döda även om de numera ser helt annorlunda ut än bara för någon generation sedan. Våra politiker bör uppmuntra ideologiska strider, inte tysta ner dem. Politiska gräl är inte ett tecken på bristande mognad utan på en fungerande demokrati.
Vi behöver inte färdiga regeringsalternativ före valen. Det mest demokratiska är att alla partier skärper sina egna profiler och alltså därigenom erbjuder svenska folket så många tydliga alternativ som möjligt. Och sedan, när valet är klart och de olika partierna kan se hur många väljare just deras program har lockat, kan regeringsförhandlingarna börja. Sådana kan innebära bråk, förödmjukande kompromisser, oväntade koalitioner, men också nya öppningar och överenskommelser.
Sverige har i ovanligt hög grad varit förskonat från ansvarslösa småpartier som bara har en fråga på sitt program. Låt oss hoppas att den trenden håller i sig. Men då får inte de redan etablerade partierna och deras ledare göra upp med varandra innan folket sagt sitt. Det kan få många väljare att känna sig utestängda från det demokratiska samtalet, som inte alltid är vackert, och på så sätt förstärka strömningar som vi i demokratins namn med yttersta kraft måste motarbeta.
2 läsare har reagerat på denna artikel
0% är glada
50% är likgiltiga
