Trogna läsare vet att jag redan för några veckor sedan uppmanade regeringen att ge mer pengar till Försäkringskassan. Den uppmaningen vidhåller jag.
Men grundproblemet för alla som sitter och svettas vid brevinkastet dagarna innan utbetalningen skall dimpa ner från Försäkringskassan stavas buffert. Eller snarare avsaknad av buffert. Enligt en ny undersökning från Swedbank har var tredje svensk ingen buffert. De har inte 10 000 kronor sparade för oförutsedda utgifter. Det är alltså väldigt många vuxna som lever ur hand i mun.
Med en ordentlig buffert skulle alla som får sin utkomst från Försäkringskassan kunna räcka fingret åt kassan, ta av sin buffert och sedan begära skadestånd för förseningen.
Privatekonom Ylva Yngvesson på Swedbank råder alla att ha minst en, men helst två månadslöner i buffert. Andra gick ett steg längre i sin iver att plädera för en stor hushållsbuffert. Den framlidna finansministern Anne Wibble (FP) ansåg att vi alla borde ha en årsinkomst i buffert. Det blev ett ramaskri eftersom så många har stora svårigheter att spara över huvud taget. Men som målsättning är det storslaget, tycker jag. Tänk om alla hade börjat spara efter den devisen när Anne Wibble föreslog det. Då hade nog många kunnat luta sig tillbaka nu och invänta att stormen på Försäkringskassan lugnade sig. Visst, vissa av de som drabbats av Försäkringskassans förseningar har säkert haft en buffert som nu tagit slut. Men långt ifrån alla har det.
Istället lever alltför många från dag till dag. Det finns inte en krona över när det närmar sig den 25:e. Och skulle det mot förmodan finnas några hundralappar över på kontot så konsumerar vi för dem. Och vi gör det genom att köpa lite finare mat en gång i månaden.
Men allvarligt talat finns det få som inte har råd att spara åtminstone hundra kronor varje månad. Byt ut chipsen och läsken en kväll mot några smörgåsar med kaviar så har man snart sparat en hundralapp.
Tänk dessutom vilken frihet det skulle vara för den enskilde om alla löntagare hade en buffert. Idag beklagar sig LO över att den låga a-kasseersättningen driver folk från hus och hem. Men tänk om alla löntagare hade en så stor buffert att man hade råd att leva utan a-kassa några månader. Att man skulle ha råd att säga upp sig utan att oroa sig för inkomsten. Då skulle vi ha ett stort paradigmskifte på arbetsmarknaden. Idag är det enskilda löntagare som är utsatta för arbetsgivarens godtycke och riskerar att bli uppsagda vid dåliga tider. Men hade alla haft en buffert skulle plötsligt arbetsgivarna sitta med oron att en anställd lämnar företaget för att han eller hon får för liten löneförhöjning eller har för dåliga förhållanden på sin arbetsplats.
En rejäl buffert stärker den enskildes ekonomi. En rejäl buffert gör löntagarna till arbetsmarknadens viktigaste aktör. Något som facket aldrig ens varit i närheten av att lyckas med.
På det senaste lönebeskedet kom tredje steget i regeringens jobbskatteavdrag. Ta de pengarna och sätt in dem på ett sparkonto. Låtsas att det är en socialdemokratiskt styrd regering och att pengarna således inte finns. Se de pengarna mer som en buffert än pengar för att betala räkningarna. För vissa är det 200 kronor i månaden extra, för andra mer. Men vad som är lika för alla är att när pengarna bildat en liten hög på banken ger de samma frihet. Frihet och känslan av att vara oberoende. Efter några års sparande slipper man bry sig om försäkringskassors strul och arbetsgivares godtycke. Det är frihet!
100% är glada
0% är likgiltiga