Bonusdebatten döljer den sanna orättvisan

Ena sidan beskärmar sig över direktörers och höga byråkraters omåttliga girighet. Hur de ständigt kräver mer och dessutom vill ha sådana avtal så att de tjänar grovt även om de gör ett uselt jobb. Detta kan inte upplevas som annat än stötande för vanligt folk som blivit itutade en helt annan moral. En moral som uppenbarligen inte gäller när man kommit över en viss månadslön.

Den andra sidan sjunger entonigt och förutsägbart den fria företagsamhetens och den fria marknadens lov. Avtal mellan fria aktörer får se ut hur som helst och nå vilka astronomiska höjder som helst. Det är först styrelsen som bestämmer, därefter aktieägare och till sist kunder.

Tycker jag att SEB:s Annika Falkengren får för mycket betalt skall jag flytta mina pengar till en annan bank. Vars högsta boss antagligen tjänar ungefär lika mycket som den stackars gatlöpande Annika Falkengren. Dessa personer lever i en annan värld med sina alldeles egna dimensioner och lagar.

De här argumenten är både slitna och välbekanta. Båda sidor har sina poänger. Girigheten är grotesk. Och privata avtal mellan fria aktörer skall inte regleras av staten. Saken blir förstås en annan när dessa VD-ar kräver statlig hjälp; då har staten inte bara rätt utan skyldighet att sätta ett lönetak. Passar det inte får väl chefen söka det där jobbet utomlands som alla direktörer drygt och skrytsamt påstår väntar dem när Sverige inte är villigt att betala.

Ändå känns denna i och för sig viktiga debatt alltmer som en avledande manöver som döljer de verkliga problemen. Politiker kan med liv och lust delta i den så slipper de att ta tag i svårigheterna. För Sveriges problem är inte att några få aktörer har tillskansat sig ohemula ersättningar, problemet är att så många svenska män och kvinnor har det så dåligt ställt.

Att viktiga jobb betalas med svältlöner medan helt oviktiga belönas med grova statliga pengar.

Att staten alls betalar till chefer i nöjesindustrin – teater, TV, radio – och i flera fall ger dem åtminstone fem eller sex eller sju gånger mer per månad än vad en undersköterska tjänar – det är en långt större skandal än att Annika Falkengren charmade SEB:s styrelse eller att Christer Elmehagen på AMF kanske vilseledde både landshövdingar och fackföreningsbossar.

Om en TV-chef eller en teaterchef en dag gör ett dåligt jobb så märks det inte. Gör en sjuksköterska en dag ett dåligt jobb kan hon komma att ödelägga ett liv.

Här finns enorma orättvisor som pågår varje timme av varje dag året runt. De som bestämmer över våra löner och liv slipper att tala om dessa moraliska skandaler nu när de istället kan projicera folkets skummande raseri på elmehagar och falkengrenar.

rudbeckwords@telia.com