De missbedömer vad som är viktigt

Samtidigt är Hägglunds folklighetsflirt ett koncept i tiden.

Också medier och journalister tenderar att göra sin ursprungliga verksamhet till ett problem och själva problematiseringen till ideologi eller affärsidé.

Det är den strategin som utmärker SVT:s tjatande om att titta på TV på andra sätt, via datorn, i mobilen. Det är redan hyfsat många som föredrar TV via datorn, men uppenbarligen inte ett tillräckligt stort antal. Varje kväll försöker SVT sjasa iväg tittarna från rut-tittandet och den vanliga soffan. Webbtjatet om att gå in på diverse sajter tilltar, trots att det är 2010 och alla som vill kolla TV via dator eller mobil vet hur man gör.

Sjasandet sker inställsamt, med ivriga erbjudanden om att titta var vi själva vill, när vi själva vill. Som om det inte är precis vad de tittare gör, som slår sig ned i den där soffan. Det är som om SVT inte vill förstå att det finns de som gillar att följa program när de verkligen sänds, tittare som vill slippa webbtjatet mellan programmen.

Att påminna om webben och Play Rapport är tänkt att signalera förnyelse, men förmedlar mest dåligt självförtroende. Det verkar som att man inte litar på utbudet, att SVT inte tror sig förmöget att locka tittare till sin klassiska sändningsform.

Inte ens när det gäller Melodifestivalen tror SVT på TV-rutan, trots att det är ett evenemang som garanterat lockar till konventionellt tittande, där TV:n är den där lägerelden att samlas omkring. Melodifestivalen späds ändå ut, i år tar man bland annat text-TV till hjälp för att ge tittarna riktigt mycket att pyssla med, via text-TV skall radions Annika Lantz och prinsessbröllopsexperten Ebba von Sydow kommentera det som samtidigt visas i rutan. Och det kommer naturligtvis att twittras om Melodifestivalen, inom och utom TV. Mikrobloggen twitter är fortfarande journalisternas speciella kelgris, numera sker inte mycket utan att medier twittrar eller länkar till andra twittrare.

Till det paradoxala med twitterkramandet hör att mikrobloggen, trots all gratisreklam, inte är särskilt populär. Enligt Dagens Media, som refererar mediebyrån Carats undersökning från januari i år, är det endast 0,4 procent som twittrar regelbundet och 93 procent har aldrig ens provat denna omskrivna mediekanal. De som bryr sig om twitter är alltså främst journalister samt politiker som, via medierna kan få för sig att man måste twittra för att vinna väljare i höst. Vilket sannolikt är en felbedömning i samma storleksordning som när Hägglund försöker locka väljare genom att beskriva politiker som innehavare av alltför mycket makt. Både politik och klassisk journalistik är numera hårt ansatt, det går att förstå att bägge branscherna lider av uselt självförtroende. Då kan den lilla slutna twittervärlden erbjuda både skydd och skygglappar, där politiker och journalister i förening kan missbedöma vad som är viktigt för, exempelvis, väljare och TV-tittare.