Swenglish, no tack!

Vem kan ha något emot att unga svenskar skall kunna göra sig förstådda inte bara i London och New York utan också i Paris och Berlin? Andra vill nu gå ännu längre och ersätta de gamla imperiernas språk med kinesiska och arabiska, men att lära sig ett sådant språk är förstås inte gjort i en handvändning. Vi talar snarare om ett nästan livslångt lärande.

Självklart är det bra att behärska så många språk som möjligt. Men jag undrar om inte det bästa riskerar att bli det godas fiende.

Vi har här ett nollsummespel där tid är en begränsad tillgång. Den tid och ansträngning jag lägger ner på studier i arabiska eller franska tar jag från något annat, till exempel studier i engelska.

Idag är färdigheter i engelska nödvändiga för att kunna orientera sig i världen: ju bättre kunskaper, desto större förmåga och möjlighet kommer jag att ha att fungera i skilda sammanhang och på många olika scener. Alltså hellre mycket gedigna kunskaper i engelska än de halvbra kunskaper i flera olika språk som lätt blir alternativet.

Skall en svensk affärsman förhandla med en fransk kollega är det oftast bättre att han gör det på god engelska än på hackig franska. När en kines pratar med en tysk sker det vanligen på engelska. Engelskan blir på det sättet en neutral spelplan. Försöker man vara artig och staka sig fram på det lokala språket försätter man sig i underläge när konversationen börjar.

Väldigt många svenskar talar väldigt bra engelska men kanske inte riktigt lika bra som många av oss gärna vill inbilla oss att vi gör. Om någon bara för ett par månader sedan hade frågat BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg om han kunde engelska hade han antagligen svarat ja.

Nu vet vi att han inte kan det. Hans brister har kostat företagets aktieägare miljoner, har gjort svenskar till åtlöje runt om i världen, har avslöjat storföretagares förakt för vanligt folk (small people) och kommer kanske att kosta Svanberg hans jobb. Och han har säkert haft förmånen att få språk- och medieträning som vanligt tarvligt småfolk aldrig vågar drömma om. Men när det verkligen gällde räckte inte kunskaperna i engelska till utan Svanberg sköt sig först i båda fötterna för att sedan raskt trampa i klaveret.

Carl-Henric Svanberg kommer att klara sig väl; det kommer aldrig att gå någon nöd på honom. Men han kan tjäna som ett varnande exempel som lär oss att engelska är det nödvändiga och det enda nödvändiga språket i världen idag. Visst kan det vara en källa till glädje att kunna andra språk men i jämförelse med engelskan framstår de som mer eller mindre exklusiva hobbyverksamheter och specialintressen; världens bästa romaner är skrivna på franska och kanske stärker det självkänslan att kunna uttala namnet på dyra franska viner på ett korrekt sätt men det är knappast av yttersta vikt. Det är inget fel med hobbyintressen men låt dem inte inkräkta på den livsviktiga engelskan.