Avlatsbrev på flyget

Alla vi som åker till Thailand, Kina eller andra asiatiska länder har naturligtvis råd med 140 kronor extra tur och retur. För en resa till och från Paris föreslår flygbolaget omkring 30 kronor extra.

Det visar sig att pengarna används för vindkraft i den kinesiska provinsen Inre Mongoliet, i Indien och på Nya Zeelands nordliga ö.

SAS hänvisar till något globalt verifierat protokoll, tre av världens största revisionsbyråer är med och granskar i olika hörn. Det finns ingen anledning att tro att pengarna försvinner till andra ändamål. Men jag vill ändå veta mer i detalj hur alla dessa SAS-resenärer kan bidra till en bättre miljö.

Varje svensk medverkar i genomsnitt till utsläpp av ungefär 6 ton koldioxid årligen. En tur- och returresa Stockholm–Bangkok beräknas förorsaka omkring 1,3 ton. Vi som reser sträckan bör alltså vara mycket återhållsamma i våra övriga liv och/eller skicka in extrapengarna.

Jag skall nu inte syssla med advokatyr i stil med att det på planet från Stockholm fanns flera tomma platser. Flygplanet hade ju gått ändå, även om jag stannat hemma. Min extra tyngd ombord kan därmed knappast ha förorsakat lika mycket extra utsläpp av koldioxid som om jag skulle ha tagit en bil från centrala Stockholm ut till Arlanda. Men jag tar mitt ansvar för de 1,3 extra tonnen.

Frågan är då om jag verkligen vill skänka pengar till ”additional funds” för okända kinesiska investerare i Inre Mongoliet, vare sig de är tvättäkta kapitalistiska kommunister eller ej. Visst låter SAS motivering bra, 70 kronor för hemresan som ett bidrag till byggandet av 36 vindkraftverk istället för ännu mer kol. Kineserna måste ha bidrag, annars bygger de inte vindsnurrorna, de inte är lönsamma nog. Samma resonemang för SAS om de tio nya vindkraftsaggregaten i Indien.

Vad som gör mig misstänksam är att vindkraftverken i Kina verkar ha varit byggda år 2007, de indiska började byggas 2006. Om de redan är byggda lönar det ju sig att köra dem, hur finansieringen än ser ut, eftersom driftskostnaden är nära noll.

SAS är aktivt på flera fronter för att minska utsläppen, bland annat med gröna inflygningar. Frågan är också om flygmotorerna behöver rusas så länge så ofta när flygplanen står stilla.

Något som gör mig direkt skeptisk är den nollvision för år 2050 som SAS och hela flygbranschen inom IATA stoltserar med, inga nettoutsläpp om fyrtio år. I bakgrundsmaterialet finner jag att den stora förbättringen sker efter år 2030 genom ”tekniksprång”.

Det verkar även för ett flygbolag vara mer än lovligt luftigt, dribblande med siffror i klass med politikernas i Köpenhamn nyligen.

Trots min skepsis sänder jag nog ändå in 70 kronor extra för hemfärden till Sverige som ett slags avlatsbrev för mina synder. Sedan får jag försöka spåra till vilken egentlig nytta.