Inte alls enkelt att ta ett nej

Koljonen twittrade om att gå med på sex, utan att egentligen vilja. Snabbt följde andra med liknande historier.

I twitterfloden finns skrämmande läsning om hot, fysiskt våld och hjärtskärande utsatthet. Men ofta handlar det om att kvinnorna, trots frånvaro av hot och våld, inte har velat, vågat eller kommit sig för att ”säga ifrån”.

Det var förstås en rubriköverdrift att ”hela världen” skulle ”prata om det”, den medievetare som intervjuades i SvD ger omedvetet frågan ankdammsstämpel genom att beskriva den som ”absolut större än väskdebatten för några år”. Referensen är alltså en kultursidesdiskussion som slarvigt kan sammanfattas som om det var rätt eller fel att köpa handväskor i 60 000-kronorsklassen. Det vill säga en tämligen smal, rentav ekonomiskt elitisk referenspunkt, men en likhet med prataomdet-twittrandet är otvivelaktigt att det handlar om kvinnors val.

Efter första spontantwittret skrev Koljonen också i Dagens Nyheter om sina erfarenheter, personligt och vackert litterärt. Hennes och andras texter har försetts med hänvisningar till andra tidningar och medier, något som annars brukar reserveras för manifestationer mot nynazism och för Dawit Isaak.

Sexdiskussionen kan sägas vara ett typiskt mediefenomen, där ett ämne plötsligt (och övergående) får enorm uppmärksamhet. #Prataomdet är naturligtvis också exempel på intimiseringen av det offentliga samtalet. Exponering av personliga, känsloladdade erfarenheter har blivit medial stapelvara. Här tillkommer den gamla sanningen, att sex alltid säljer. Unga kvinnor som twittrar om klimatmötet i Cancún eller eurokrisens långsiktiga effekter kan knappast räkna med samma mediala genomslag.

Därmed inte sagt att prataomdet-twittrandet är ointressant.

Det är inte bara tragiskt, utan också något ytterst egendomligt att unga kvinnor (medvetna, välutbildade) har så svårt att säga nej.

Om man undantar fallen av våld och hot finns ändå en genomgående rädsla att ett avvisande skall innebära att någon (ofta en äldre man) blir sur, besviken.

Bloggaren Mymlan, Sofia Mirjamsdotter, som tog initiativ till twittertaggen prataomdet, skrev apropå Koljonens text:

”Egentligen är det ganska enkelt. En person ska kunna säga till en annan att ’jag vill inte ligga just nu’, utan att den andre blir sårad eller tar åt sig personligt.
Man ska kunna ta ett nej utan att ta på sig försvarsattityden, eller bli sårad och ge den andre dåligt samvete.”

”Ganska enkelt”? Knappast. Att den som blir ratad och avvisad inte alls ”tar åt sig personligt” vore förstås en lättnad, men är lika fåfängt som att tro att man kan göra slut utan att någon blir ledsen.

Om kvinnor inte skall fastna i vara–till–lags-mentalitet gäller det att kunna säga nej, men också att strunta i att drömma om omedelbar förståelse och en bekräftande klapp på axeln. Detta oavsett om det handlar om sex, arbetsliv eller, för att ta ett aktuellt exempel, ansvar för julfirandet.