Kontroll av det okontrollerbara

Det finns visserligen kommandon som innebär att man ”tömmer papperskorgen”, men man behöver inte ha avancerade kunskaper om datorer för att inse att det inte går. Om nu det där skräpmejlet innehöll virus, finns det kvar, någonstans i datorn. Så varje gång jag slänger spam och framför allt när jag (låtsas)tömmer (låtsas)papperskorgen känner jag mig fånig, som om jag utförde något slags teknisk besvärjelse.

Känslan bekräftas när jag läser en understreckare i Svenska Dagbladet, där mediehistorikern Pelle Snickars skriver sakkunnigt och intressant om den digitala informationens beständighet, han exemplifierar med att man kunde rädda nästan allt innehåll från hårddiskarna i datorer som hittades i ruinerna av World Trade Center: ”Det är till exempel inte så att filer försvinner för alltid när man som användare slänger dem i gränssnittets papperskorg och tömmer.” (”Gränssnitt” ingår i den digitala jargongen, som amatör kan man översätta ”gränssnittets papperskorg” med ”datorns papperskorg”.)

Snickars skriver alltså om de positiva aspekterna av beständigheten, om att digital lagring är minst lika säkert som att lagra papper. Men man kan också se problemet i att det är omöjligt att bli av med datorinnehållet, att slängda mejl finns kvar på hårddisken. Och inte bara där:

”Även det enklaste mejl genererar kopior av sig själv genom ett halvdussin servrar innan det når sin slutdestination. Experter menar därför att mejl och datafiler är långt mer permanenta än papper eftersom de per definition alltid genererar kopior av sig själva”, skriver Pelle Snickars.

Vilket man kan ha i minnet (sitt eget, inte datorns¿¿) inför förslaget om utvidgad signalspaningslag, som riksdagen röstar om i övermorgon, onsdag.

Å ena sidan har man ingen möjlighet att förstöra sina mejl, om man vill undanhålla dem för den utvidgade scanning som FRA, Försvarets radioanstalt, vill ägna sig åt. Ett brev skrivet på papper kan brännas, mejlet däremot lever vidare, i ett okontrollerbart antal kopior. Man kan förstås, om man är skeptisk till den signalspaning som föreslås, se detta som en fördel: det är svårt att föreställa sig program och teknik som är så omfattande och så sofistikerad att FRA har koll på allt.

Om så vore försäkrar signalspaningslagens försvarare att övervakningen endast kommer att drabba the bad guys, att integriteten i övrigt är ohotad. Man beskriver det som att ”sökbeten” sänks ner i det stora informationshavet, på dessa beten skall enbart farlig, kriminell information fastna. Säkert. Nej, det krävs ingen större fantasiförmåga för att inse vilka ord och namn som skulle få FRA att nappa. Inte heller för att vara säker på att också den som planerar terrordåd vet vilka uttryck man bör undvika. Och tänk om terrordådsplanering sker i vanliga brev? Vad skall politikerna besluta om då? En lag som innebär att någon statlig myndighet dagligen får skumma igenom all privat brevbärarutburen post? Otänkbart, nej, inte ur integritetssynpunkt, signalspaningslagen innebär rätten till just detta, gällande datorskickad post. Men det går liksom inte att låtsas att man kan ha koll på all traditionell post. Däremot går det alltså att låtsas att man kan ha koll på all mejltrafik. Ungefär som när enskilda datoranvändare låtsas ha makt över sin egen dator och tror att man kan ”slänga” lika med förstöra skvallermejlet om chefen.

Diskussionen om signalspaningslagen borde ha handlat mer om sådant, om inslagen av vidskepelse också i modern teknik och om vår fåfänga och farliga önskan att kontrollera det okontrollerbara.