Anledningarna till att riksdagsledamöterna skäms för lagen som de nyss har
stiftat är många. Kalla kriget bleknar i jämförelse med vad ett flertal av
våra politiker gör i det så kallade kriget mot terrorismens namn. De tar sig
friheten att avfärda min och er rätt till integritet på ett sätt som inte
står George Orwells 1984 långt efter. Inte ett spår av statsminister Fredrik
Reinfeldts (m) sammetsbruna blick i TV-kamerorna som berättar varför det här
är bra för den lilla människan.
Den här gången åkte istället den niosvansade piskan fram för att ordna
rättning i leden.
Men det läskigaste av allt har inte varit det sätt som alliansledarna har
betett sig på gentemot sina partikamrater. Det läskigaste har varit just den
tysta majoritet av riksdagsledamöter som bara har hängt med i resan mot
kontrollsamhället. Uppenbarligen är de så rädda om sina karriärer och sina
platser i Helgeandsholmen att de är villiga att ge upp alla de liberala
värden de vanligtvis förfäktar.
Visst, det skall mycket till innan en liten, liten riksdagsledamot orsakar sin
egen regering ett tungt nederlag (inte liten enligt mig, utan enligt de
partiledningar som skoningslöst piskar ledamöterna). Men är det någon gång
så är det när lagar som FRA-lagen skall klubbas.
Fredrick Federley (c) och Annie Johansson (c) skall ha all heder av att de
högljutt protesterade i offentligheten, men till slut satt de ändå
tillsammans med den ansiktslösa, anonyma massan i plenisalen och tryckte på
den gröna knappen. De missade sin chans och den kommer inte åter. Birgitta
Ohlsson (fp), som jag alltid haft stor respekt för, föll ännu mer platt på
ändan i sitt misslyckade försök att sitta på två stolar genom sin
meningslösa gest att avstå från att rösta.
Klubbandet av FRA-lagen var ett gyllene tillfälle för liberaler att visa att
det går att vara självständig i riksdagen, att politik handlar om att följa
sitt hjärta och protestera när galenskaperna går för långt.
Jag kommer att skratta högt åt eventuella försök att reparera den krackelerade
liberala fernissan med att rösta emot sin regering i någon skatteteknisk
fråga eller detalj i arbetsmarknadspolitiken.
Det kommer inte att imponera.
Fredrick Federley sade under debatten i riksdagen, med darr på rösten, att det
handlar om att ”kunna se sig själv i spegeln”. Han och Annie Johansson
kommer den närmsta tiden bara se suddiga konturer av sina anleten i den.
Däremot Camilla Lindberg (fp), den enda borgerliga riksdagsledamot som röstade
nej, kommer att se sig själv i skarp kontur.
Vad gäller resten av de borgerliga ledamöterna – de Fega, Rädda och
Ansiktslösa – endast tomhet.
nisha@besara.com