Man kan säga att upphetsningen är en oundviklig följd av den så kallade
medielogikens jakt på nyheter. Men tämligen ofta fastnar journalistiken i
föga nyhetsmässiga låtsaslekar. Som när Syriens ambassadör kallades till
P1-morgon för att stå till svars för övergreppen mot civilbefolkningen. Det
kan rimligen inte finnas någon på redaktionen som trodde att en ambassadör,
till råga på allt från en ökänd diktatur, i direktsändning skulle medge
övergrepp och kritisera sin egen regering. Så varför iscensätter public
service-radion ett sådant intervjuupplägg?
Det blir lika förutsägbart som när man apropå aktuella rättsfall rutinmässigt
intervjuar försvarsadvokat respektive åklagare. Nyhetsvärdet i att dessa
företräder motsatta ståndpunkter är lika obefintligt som att
oppositionspartierna är ”starkt kritiska” till regeringens vårbudget.
Ambassadörsintervjun ingår snarare i det mediala rollspelet, en
hjälte-skurk-lek där journalisten paxar för att få vara på den goda sidan
och hellre än att granska vill framstå som den som ser till att saker ställs
till rätta och aldrig-får-hända-igen.
Godhetsambitionerna tenderar att ta fram journalistikens enfaldigaste sidor.
Som när Patrik Sjöbergs bok, Det du inte såg, föranledde en TV-reporter att
placera sig i ÖIS klubblokal och upprört meddela att ”här inne pågår
verksamheten som vanligt, trots det som hänt”. Som om det skulle hjälpa att,
som något slags besvärjelse i efterhand, lägga ned verksamheten i Sjöbergs
gamla klubb.
Skulle vidare tro att det är nämnda godhetsambitioner som ligger bakom den
snabba acceptansen av det av oppositionspartierna brett lanserade begreppet
”barnfattigdom”. Det har nu blivit en del av mediespråket lika snabbt som
när journalister hjälpte alliansregeringen att etablera det ytterst dubiösa
ordet ”utanförskap”.
”Barnfattigdom” är ännu lättare att sälja in. ”Barn” är i sig ett positivt
signalord och passerkort till det offentliga samtalet, den som talar om
”barnperspektivet” eller som hänvisar till ”barnkonventionen” slipper nästan
alltid förklara närmare vad de egentligen menar.
Och vem kan vara emot hjälp till fattiga barn? Samtidigt går det ju knappast
att lösa problemet ”barnfattigdom” genom att se till att barn får det
hyggligt ekonomiskt, samtidigt som deras föräldrar fortsätter att ha
eländigt ont om pengar.
Men att bekämpa fattigdom i allmänhet är inte lika hjärteknipande, att tala om
”vuxenfattigdomen” vore rent av politiskt riskabelt och passar sämre i den
där Berättelsen som alla säger sig vilja ha.
Jag börjar bli rejält misstänksam mot att just journalister talar så mycket om
Behovet Av Berättelser. Dels beroende på att ”berättelse” har blivit ett av
de där innehållslösa signalorden, dels för risken att man betonar
feel-good-journalistiken som innebär att också nyhetsprogram i public
service-radio blir mer av rollspel och lekfull show än granskning och
analys.
marielouise.samuelsson@comhem.se