Hatet som förenar

För min vän kom detta som en total överraskning och han berättade om upptäckten för sina arbetskamrater, som man gör när man är uppslukad av något nytt.
Ett par dagar senare höll han och en kollega på att tömma en container med gods från Kina. Containern hade, som brukligt är, gasats innan den skeppades iväg. Detta för att döda eventuella insekter och skadedjur som gömt sig bland godset.
Men rester av gasen fanns kvar i containern och efter en stund blev det ganska påfrestande att arbeta därinne i den stickande kemikalielukten.
Så min vän frågade arbetskamraten, som körde truck och mestadels befann sig ute i friska luften, om de inte kunde byta. Det tyckte kollegan var onödigt och tillade:
Vad kunde väl passa bättre än att "en jude" jobbade därinne bland gasångorna.
Ett dåligt skämt. Tanklöst, trivialt, banalt. Men också något mer.
Antisemitism och fördomar mot judar förenar hög och låg, fattig och rik, vit och svart, höger och vänster, det går hem i både slott och koja. Var det ena - fördomarna - börjar och det andra - antisemitismen - slutar är i regel inte lätt att avgöra.
När Hollywoodstjärnan Mel Gibson i augusti i år stoppades i sin bil av polis hävde den berusade skådespelaren ur sig:
"Judarna är ansvariga för alla krig i världen. Är du jude?"
Orsaken till utbrottet var, enligt Gibson, alls inte fördomar eller antisemitism utan - kriget i Libanon.
Kanske det. Fast detta att judarna vill starta krig - världskrig om så krävs - för att säkra sitt världsherravälde är klassisk antisemitism, som hämtad ur den ökända förfalskningen Sions vises protokoll. Eller kanske hade Gibson läst Hamas stadgar där det slås fast:
"Det finns inget krig någonstans där de (judarna) inte har ett finger med i spelet."
Sommarens krig i Libanon fick många att tappa fattningen. Den kände norske författaren Jostein Gaarder hävdade i en uppmärksammad krönika i Aftenposten den 5 augusti att Israel förlorat sin rätt att existera som stat.
Det finns många stater som har begått - och begår - övergrepp i samband med väpnade konflikter. Men det är sällan, läs aldrig, det brukar resultera i krav på att staten ifråga skall upplösas.
I september i år publicerades en dyster rapport om antisemitism i Storbritannien, Report of the All-Party Parliamentary Inquiry into Antisemitism. Enligt utredarna får man gå minst en generation tillbaka i tiden för att hitta en tidpunkt då judar känt så stor rädsla och varit så utsatta för övergrepp och attacker som för närvarande.
I Danmark väckte det uppståndelse när det förra veckan avslöjades att en koranskola i Odense i sin undervisning jämställde judar med nazister och gjorde klart att det inte kunde bli fred i Mellanöstern förrän "alla judar lagts i kistor".
Stort och smått från när och fjärran. Men mönstret är tydligt. Och Sverige är ingen fredad zon.
Häromveckan skrev Expressen om en judisk friskola i Göteborg som vill flytta verksamheten från centrum till ett mer avskilt område för att slippa hot och trakasserier. Skadegörelse och hot brukar öka i samband med oroligheter i Mellanöstern, konstaterade Anders Carlberg, ordförande i stadens judiska församling.
Den slutsats min släktforskande vän dragit av sina egna erfarenheter är lika enkel som dyster:
Att ha judiskt påbrå är inget man skyltar med.
Och vem kan klandra honom?

Mats Skogkär