En god vän började släktforska för en tid sedan.
Det
visade sig att hans farmors mors familj var judar som kom till Sverige från
Östeuropa i slutet av 1800-talet.
För min vän kom detta som en total överraskning och han berättade om
upptäckten för sina arbetskamrater, som man gör när man är uppslukad av
något nytt.
Ett par dagar senare höll han och en kollega på att
tömma en container med gods från Kina. Containern hade, som brukligt är,
gasats innan den skeppades iväg. Detta för att döda eventuella insekter och
skadedjur som gömt sig bland godset.
Men rester av gasen fanns kvar
i containern och efter en stund blev det ganska påfrestande att arbeta
därinne i den stickande kemikalielukten.
Så min vän frågade
arbetskamraten, som körde truck och mestadels befann sig ute i friska
luften, om de inte kunde byta. Det tyckte kollegan var onödigt och tillade:
Vad kunde väl passa bättre än att "en jude" jobbade därinne bland gasångorna.
Ett dåligt skämt. Tanklöst, trivialt, banalt. Men också något mer.
Antisemitism och fördomar mot judar förenar hög och låg, fattig och rik, vit
och svart, höger och vänster, det går hem i både slott och koja. Var det ena
- fördomarna - börjar och det andra - antisemitismen - slutar är i regel
inte lätt att avgöra.
När Hollywoodstjärnan Mel Gibson i
augusti i år stoppades i sin bil av polis hävde den berusade skådespelaren
ur sig:
"Judarna är ansvariga för alla krig i världen. Är du jude?"
Orsaken till utbrottet var, enligt Gibson, alls inte fördomar eller
antisemitism utan - kriget i Libanon.
Kanske det. Fast detta att judarna
vill starta krig - världskrig om så krävs - för att säkra sitt
världsherravälde är klassisk antisemitism, som hämtad ur den ökända
förfalskningen Sions vises protokoll. Eller kanske hade Gibson
läst Hamas stadgar där det slås fast:
"Det finns inget
krig någonstans där de (judarna) inte har ett finger med i spelet."
Sommarens krig i Libanon fick många att tappa fattningen. Den kände norske
författaren Jostein Gaarder hävdade i en uppmärksammad krönika i
Aftenposten den 5 augusti att Israel förlorat sin rätt att existera som
stat.
Det finns många stater som har begått - och begår - övergrepp i
samband med väpnade konflikter. Men det är sällan, läs aldrig, det brukar
resultera i krav på att staten ifråga skall upplösas.
I
september i år publicerades en dyster rapport om antisemitism i
Storbritannien, Report of the All-Party Parliamentary Inquiry into
Antisemitism. Enligt utredarna får man gå minst en generation tillbaka i
tiden för att hitta en tidpunkt då judar känt så stor rädsla och varit så
utsatta för övergrepp och attacker som för närvarande.
I Danmark väckte det uppståndelse när det förra veckan avslöjades att en
koranskola i Odense i sin undervisning jämställde judar med nazister och
gjorde klart att det inte kunde bli fred i Mellanöstern förrän "alla judar
lagts i kistor".
Stort och smått från när och fjärran. Men mönstret
är tydligt. Och Sverige är ingen fredad zon.
Häromveckan skrev
Expressen om en judisk friskola i Göteborg som vill flytta verksamheten från
centrum till ett mer avskilt område för att slippa hot och trakasserier.
Skadegörelse och hot brukar öka i samband med oroligheter i Mellanöstern,
konstaterade Anders Carlberg, ordförande i stadens judiska församling.
Den slutsats min släktforskande vän dragit av sina egna erfarenheter är lika
enkel som dyster:
Att ha judiskt påbrå är inget man skyltar med.
Och vem kan klandra honom?
Mats Skogkär