KD lärde sig väl av Centerskandalen 2007 då pressekreteraren vikarierade för
Maud Olofsson i en chatt för Aftonbladet, utan att tala om vem som satt vid
tangenterna.
Något förvånad upptäcker jag att jag gärna följer Hägglund på Twitter –
socialministern är både relevant och rolig: ”Förvånad uppmaning: Läs
Ann-Charlotte Marteus i dagens Expressen!” skrev han häromdagen. Lika
förvånad över att vilja läsa en liberal som en liberal kan vara över att
vilja läsa honom ...
Hägglund skriver själv, medan Mona Sahlins Facebooksida är ett stabsprojekt
och Lars Ohly (V) har en intetsägande bildblogg – han räknar väl med att
besökarna gått i svensk skola och inte kan läsa.
Valår. Också i cyberrymden.
Många vill göra en Obama – redan innan Barack Obama hade vunnit presidentvalet
utnämndes han till årets marknadsförare, han fick folk att engagera sig i
kampanjen och sätta sin egen prägel på hans liberala budskap, skriver Joakim
Båge, affärsutvecklare för digitala medier, i boken Gratis? Om kvalitet,
pengar och skapandets villkor.
Gräsrotskampanjen på nätet gjorde en relativt okänd kandidat med ett konstigt
namn till en av världens mest kända personer på några månader.
Vem vill inte göra om det? Vinna valet med hjälp av nätet? Yes we can.
Men det är så lätt att försvinna i bruset. I cyberrymden kan ingen höra dig
skrika, för att låna ur Alien. Och politik på nätet är oftast ungefär lika
rafflande som pressmeddelanden.
Nätpolitik är en trovärdighetsgren och många tävlar om jumboplatsen.
Kampanj på nätet innebär inte att samhället är närvarande där – vilket man
kunde tro efter debatten om integritet och olaglig nedladdning som fick
Storebror att framstå som stor i den digitala världen.
Samhället och rättsstaten är tvärtom frånvarande, skrev branschdebattören Per
Strömbäck, som nu startar ett idéforum om framtidens internet, på DN Debatt
(16.2): ”I det perspektivet utgör de högljudda striderna om upphovsrätt och
integritet bara början på en mer omfattande diskussion om samhällets roll på
nätet.”
Förhoppningsvis.
Internet var en symbol för frihet och vi är många som naivromantiskt vill
hålla kvar den bilden. Fria tankar skall få flöda fritt mellan själar, över
nationsgränser och bidra till demokrati och upplysning ...
Så gick det.
Fast också så här: gromning, mobbning, häleri, spam, piratkopiering, sexhandel
...
”Det är inte samhällets närvaro som hotar individens rättigheter och
integritet på internet, det är frånvaron av samhällets funktioner som skapat
den märkliga kombination av oligopol och anarki som i dag råder”, hävdar
Strömbäck.
Tänkvärt.
Det behövs regler för att bevara friheten på nätet, precis som det behövs
regler i ett fritt och öppet samhälle. Det är bara så svårt att se hur dessa
regler skulle bli till.
För vem vill ha dem, egentligen? Vem formulerar dem? Knappast nätentusiasterna
eller operatörerna. Vem avgör vad som måste regleras? Hur hanteras
nationsgränser?
För alla infödingar på nätet, födda efter 1985, är följande ofattbart, för mig
är det pinsamt. Illustrativt, dock:
Tidigt 90-tal installerade jag ett e-postprogram i datorn, ytterst motvilligt
– det verkade krångligt och onödigt, mina uppdragsgivare hade inte e-post
och utöver min man, vid skrivbordet två meter bort, kände jag bara en som
hade en mejladress: ”Och Maja kan jag ju ringa ...”
Stenålder, i backspegeln. Men jag tillhör samma generation som dagens svenska
partiledare och Obama. Invandrare på nätet – och ofta naiva
frihetsromantiker.
Efter oss kommer de som lever på nätet, som tar friheten för självklar,
generationen som ser möjligheterna till både gott och ont och utgår från att
allt är gratis.
Den måste lockas med i debatten om regler.
Visst. Självsanering, uppförandekoder, folkvett och respekt för lagarna – som
att inte stjäla eller langa – räcker. I den bästa av världar.
Men i vår värld behövs regler för att skapa det goda samhället på nätet.
Regler – och tyvärr också mer kontroll.
Det är tungt för en nätromantiker och liberal att medge. Men alternativet är
djungelns lag, den starkes rätt.
Nätet kommer att bli mer reglerat eftersom det är så centralt för hela vårt
liv och flyttar runt stora pengar. Alternativet till att operatörerna får
mer makt är att samhället och rättsstaten tar ansvar – i klartext att
politikerna engagerar sig mer.
2010 blir internet ingen stor valfråga, inte efter FRA-debatten. Men i sitt
valarbete visar politikerna om de förstår nätet – och är skickade att
hantera den digitala framtiden.