Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom kommer med fler frågor än svar.
Där jag sitter och skriver detta, på ett kafé i centrala Malmö, är det svårt
att tro på den dystra rapporten.
Tonårstjejerna vid bordet intill knappar på sina nya mobiler medan de
diskuterar priser; de tycker det är för dyrt att färga håret och att få
naglarna fixade. Babyflickan i Mountain Buggy-vagnen verkar inte ha fått
sina kläder i arv och hennes grå fårskinn kostar bortåt två tusenlappar.
Det handlar så klart om segregation: en kvart härifrån ser vardagen annorlunda
ut. I Rosengård levde 61,4 procent av alla barn i fattigdom 2008, enligt
Rädda Barnens definition, alltså i familjer som har låg inkomststandard
eller får socialbidrag.
Mellan 1991 och 2008 ökade denna fattigdom i Malmö från 25 till 31 procent,
medan den ekonomiska utsattheten minskade till 17 procent i Göteborg och 14
procent i Stockholm.
Men vem är ”fattig”?
I Sverige innebär barnfattigdom sällan att barn behöver svälta eller frysa,
medger Rädda Barnen. Det handlar snarare om att barn inte har råd att rida,
inte har dator hemma, inte kan följa med på skolresan, aldrig går på kalas –
för presenter kostar – och aldrig kräver att få ett par Converse eller en
mobil.
Fattigt jämfört med hur andra lever.
Men det kan också betyda att det gäller att äta riktigt mycket i skolan. Hemma
är kylen tom.
Föräldrars utsatthet går i arv och den som är arbetslös som ung löper flera
gånger större risk att vara marginaliserad också som vuxen, har
Lundaforskaren Anna Angelin visat:
Mer än var tionde av de unga i tjugoårsåldern som under 90-talskrisen gick
utan jobb länge eller levde på socialbidrag var arbetslös också tio år
senare. Den höga ungdomsarbetslösheten idag kan alltså sätta spår i
framtiden.
Fattiga unga växer upp till fattiga vuxna – med fattiga barn. Ett problem att
ta på största allvar. Att Rädda Barnens rapporter regelmässigt får stor
uppmärksamhet är alltså inte så märkligt.
Ändå känns det stötande att bristen på mobiltelefon eller hockeymundering
kallas ”fattigdom” – i en värld där barn svälter ihjäl. Det ger också
Sverige en käftsmäll för den generösa invandringspolitiken – invandrarbarn
har det sällan lika bra materiellt som infödda svenska. Men kanske bättre än
i sitt gamla hemland?
Det är inte så märkligt att familjer där föräldrarna skaffat sig utbildning
och jobb först och barn sedan i regel har det bättre ställt än de där barnen
kommit tidigt.
Eller att en ensam mamma har mindre pengar än två föräldrar. Barnfattigdomen
var drygt tre gånger så hög bland barn med en ensamstående förälder, uppger
Rädda Barnen. Jaha.
Inte heller den här uppgiften förvånar: barnfattigdomen är mer än fem gånger
så hög bland barn med utländsk bakgrund.
Har då inte invandrarbarn rätt till samma materiella standard som svenskfödda?
Absolut. Men det kräver samma förutsättningar, som att båda föräldrarna
förvärvsarbetar. Det är inte barnens fel att mamma och pappa inte har jobb
när familjen tvingats söka ett nytt hemland. Det är ingens fel. Men
konsekvensen av att inte jobba och ha flera munnar att mätta kan bli denna
relativa fattigdom.
Ändå är alternativet sämre: stängda gränser.
Och föräldrar som valt att satsa mer på tid med barnen än på pengar – är deras
barn fattiga?
Om detta säger Rädda Barnen ingenting. Eller om hur barn med sämre standard
skall hjälpas. Extra pengar omedelbart till alla ensamståendes, invandrares,
låginkomsttagares och arbetslösas barn?
Att skylla på regeringen är inte rimligt då trenden länge varit minskad
barnfattigdom, med en ökning på 0,6 procentenheter från 2007 till 2008. En
ökning som Rädda Barnen gör stort nummer av.
”Sverige har utan tvekan de resurser som behövs för att se till att inga barn
diskrimineras och marginaliseras på grund av sina föräldrars ekonomiska
ställning. Men istället medverkar den ekonomiska politiken till att
utestänga barn från självklara rättigheter”, påstår organisationen.
Och talar om ”brott mot barnkonventionen”.
Anklagande och alarmistiskt.
Alla barn är allas barn, men föräldrarnas ansvar är störst. Samtidigt kan en
ond cirkel sällan brytas utan hjälp och det samhälle som inte tar svag
ekonomi på allvar saknar både hjärta och hjärna:
Livskriser, skilsmässa och sjukdom kan drabba alla. Människor i utanförskap
kostar. Ekonomiska klyftor leder till sociala spänningar.
Samhället har inte råd att inte hjälpa, krasst sagt.
Fler jobb är en nyckel. Minskad segregation en annan. Bättre skolresultat A
och O. Tillfälligt ekonomiskt stöd självklart.
Men medicinen biter inte bums.
I den bästa av världar har alla det bra. Bäst. Men den vanliga världen är
orättvis.
Att tro att alla barn alltid kan ha det lika bra är naivt. Livet drabbar.
Också barn.