Stine Renate Håheim, Utöyaöverlevare och Arbeiderpartipolitiker, blev
världskänd då hon efter massakern den 22 juli för CNN citerade en vän:
”If one man can create that much hate, you can only imagine how much love we
as a togetherness can create.”*
Fint.
Om det inte vore för att hon nyss hade överlevt helvetet så hade det
antagligen uppfattats som överspänt och naivt. Nu spred sig citatet
blixtsnabbt på Youtube – det hon sade var trots allt så rätt bland sorgen
och vreden och den iskalla ondskan.
Också statsminister Jens Stoltenberg hakade på när han talade vid
minnesstunden efter attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och morden på
det socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger:
”De som svarar på hat med kärlek är våra hjältar och vi ska hylla dem för
alltid.”
Stine Renate Håheim är inne på något som borde ha ändrat på storpolitiken
under det senaste decenniet.
Det handlar inte om att i kristen anda vända andra kinden till, om att vara
mesig eller storsint och bara förlåta.
Det handlar om något viktigare.
I morgon har det gått tio år sedan 11 september-attackerna mot USA:
Fyra plan kapades; två av dem flögs in i World Trade Centers tvillingtorn i
New York, det tredje i försvarshögkvarteret Pentagon medan det fjärde
kraschade i Pennsylvania.
Historia som var och en kan rabbla upp. De flesta minns exakt när de för
första gången såg de ohyggliga TV-bilderna från Manhattan.
Många minns också den officiella dödssiffran:
2 996 människor, inklusive de 19 kaparna.
Det krävs inte mycket empati för att förstå att de som miste någon de älskar
aldrig kan tillge förövarna.
Det behövs ingen stor inlevelseförmåga för att förstå att de som överlevde
inte uttalar orden kärlek och terrorister i samma mening.
Det gör knappast heller de många hjältar som ställde upp helhjärtat denna
helvetesdag och nu lever med sviterna; Dagens Nyheter skrev i söndags om
polisofficeren Christopher Baumann som räddade livet på fler än han kan
komma ihåg, men själv drog på sig psykiska och fysiska åkommor som förstört
livet för honom och tvingar hans familj att leva i misär.
Det ligger nära till hands att den som inte fick tillbaka sin son eller dotter
från Utöya aldrig någonsin kan förlåta Anders Behring Breivik.
Men resten av samhället borde möta hat med – ett slags – kärlek.
Sviterna av 11 september-attackerna har nått oss var och en.
Personlig integritet, öppenhet och mänskliga rättigheter lever farligt och
världen har blivit fattigare.
Attacken mot World Trade Center var en attack mot världens finansiella hjärta.
Men få förstod väl hur allvarligt den – med omfattande terrorbekämpning och
två krig i dess kölvatten – skulle skada USA:s ekonomi.
Supermakten har försvagats; USA har förvandlats från världsekonomins stora
kreditgivare till den största låntagaren – och den ekonomiska makten
förskjutits mot icke-demokratin Kina.
När vi står där i säkerhetskontrollen med skorna i ena handen och den lilla
plastpåsen med minischampo och tandkräm hopklämda i den andra och blir
kroppsskannade lever integriteten farligt. Eller när datortrafik och
telefonsamtal inte längre får vara privata.
När folk försvinner, när hemliga flygplan fraktar människor som på lösa
boliner misstänks för terrorism, när förhörsmetoderna måste kallas tortyr,
när 779 människor hålls fängslade i Guantánamo bortom vanliga
rättsprinciper, när Usama bin Ladin dödas istället för att ställas inför
rätta, då har de västliga demokratiernas moraliska övertag krympt.
Då har vi skadat det vi ville försvara.
Det är svårt att vinna över terrorister som säger ”ni har klockorna, vi har
tiden” eller ”ni älskar livet, men vi älskar döden”. Men när vi frivilligt
ruckar på fundamentala principer i vårt demokratiska öppna samhälle så
lämnar vi walk over.
Kärlek är inte kravlöshet.
Kärlek bygger på respekt. Inte minst självrespekt – vi måste tro på vårt
system och visa att det är överlägset också i svåra tider.
Stine Renate Håheim har rätt:
Hat ska mötas med kärlek. Särskilt terroristernas hat mot vårt samhällsskick.
Inte för deras skull, utan för vår.
* ”Om en man kan skapa så mycket hat, tänk er då bara hur mycket kärlek vi kan
skapa tillsammans.”