Det fångar de senaste veckornas debatt på kornet.
Först alla dessa wikiläckor – wiki lär vara hawaiiska och betyda snabb – om
USA, stort och smått, noteringar om säkerhetspolitik och karaktärsdrag hos
enskilda politiker. Sedan alla kommentarer och frågor kring publiceringarna,
kring hur sajten kommer över uppgifter och i vilket syfte de publiceras.
Och så Julian Assange ...
Låt det vara sagt, först som sist:
Mycket av det som läckt ut är viktigt. Det skulle göra grävande journalister
sprickfärdiga av stolthet och rendera välförtjänta avslöjarpriser.
Journalistiska bragder. Och yttrandefriheten är värd en mässa – de som nu
vill tysta denna röst är fel ute. Demokratin måste tåla whistleblowers.
Men denna information måste granskas på samma sätt som annan journalistisk
råvara, med källkritik och de vanliga kraven: sant, relevant och intressant.
Det finns också skäl att fundera över syftet.
Vad är det som får Julian Assange – Wikileaksgrundaren som nu kallar sig
chefredaktör så att aktioner mot honom som privatperson framstår som angrepp
på det fria ordet – och hans organisation att ticka? Vem finansierar detta?
Varför spelar inte en organisation för öppenhet själv med öppna kort?
Den är sluten, nästan som en sekt. Med en stark ledare. Och något slags
revolutionär mission, ultraliberal eller anarkistisk.
I uppror mot den tycks nu en ny, öppnare, sajt – Openleaks – vara på gång. Bra
så.
Att den öppenhet som USA:s president Barack Obama jobbat för i sin
administration tar ett rejält kliv bakåt efter läckorna är bara en tråkig
konsekvens. Viss information – bland annat just inom politik och diplomati –
bör vara hemlig, det går inte att komma runt. Vad än blåögda hackare,
Assangesupportrar och groupies hävdar.
Till läckorna. Viktiga eller sladder?
Tag det här med informationen från USA:s ambassad i Stockholm om
statsministern:
”Han styrs av Filippa”, löd rubriken på Aftonbladet i tisdags. Jaha? Fredrik
och Filippa Reinfeldt, som träffades genom politiken (M) och båda jobbar på
höga positioner i politiken – hur konstigt är det om de också byter åsikter
om just politiken?
”Hans närmaste förtrogna”, kallas hustrun, hon ”formar sannolikt hans
politiska åsikter”. Förvånad, någon? Som Bill och Hillary Clinton på den
amerikanska hemmaplanen.
Eller tag detta med utrikesminister Carl Bildt (M), ”en mellanstor hund med en
stor hunds attityd”.
Bildt är självsäker, Bildt bugar inte inför makten, Bildt är påläst och litar
på sitt eget omdöme ... No shit, Sherlock, som tonåringen skulle säga.
Och så var det den svenska säkerhetspolitiken.
Nyheten som slogs upp här var att Sverige samarbetar med Nato. Fast den
verkliga nyheten borde ha varit att USA:s ambassadör är så illa påläst att
han 2006 tror att ”alliansfrihet i fred för neutralitet i krig” fortfarande
gäller – eller att samarbetet med Nato var nytt eller hemligt.
Sedan Assange greps i London i tisdags har debatten kantrat. På tok för många
har svårt att skilja mellan äpplen och päron, mellan organisation och
person, yttrandefrihet och våldtäkt. Assange är ju en hjälte, då kan han
inte vara en skurk ...
Hans försvarare gör sitt bästa för att framställa de svenska kraven att få
förhöra en man anmäld för våldtäkt som orättmätiga och ett hot mot det fria
ordet.
Intellektuellt ohederligt, men effektivt.
Så blir den misstänkte våldtäktsmannen en sanningens riddersman – och ett
offer. Nästan i klass med den kinesiske fredspristagaren Liu Xiaobo, som
satsar allt, inklusive sin personliga frihet, för friheten.
Assanges självpåtagna roll som världsförbättrare är lite tröttsam. Han upphöjs
till en person höjd över varje misstanke på ett sätt som ett sanningsivrande
Wikileaks aldrig borde förknippas med, medan de berörda kvinnorna
misstänkliggörs som ”honungsfällor” och hela affären iscensatt av CIA.
Åklagaren avfärdas som mediekåt och trakasseras.
Minst lika förbluffande är att så många nu vill göra Wikileaks till den sista
bastionen för yttrandefriheten – också här i Sverige. Efter detta
syndafloden?
Kom igen. För fem år sedan fanns inte Wikileaks. Medan det svenska fria ordet
fick sin första skyddslag redan på 1700-talet. En slitstark lag som tjänat
oss väl sedan dess.
Läckor behövs. Men när det kommer till yttrandefriheten är också wikiläckorna
bara en droppe i havet.