Många valde att bara rycka på axlarna. Förvånande många i de länder där fria
val för en generation sedan bara var en dröm, men också anmärkningsvärt
många i Sverige – enligt en opinionsmätning i helgen visste var fjärde inte
ens att det var val ...
I hela EU låg valdeltagandet, enligt preliminära siffror, på drygt 43 procent
– att jämföra med 46 procent år 2004.
I Sverige röstade fler än för fem år sedan: nästan 44 procent – mot 38 procent
i förra EU-valet.
En glädjande trend. Men det betyder att drygt 56 procent inte röstade.
Gissningsvis klagar inte så få av dem som valde att inte rösta ibland på
”Bryssel” och ser unionen som en samling nitiska, ansiktslösa byråkrater
utan verklighetskontakt. Och ”straffet” är då att inte rösta – i det enda
direktvalet i unionen?
Snurrigt.
Naturligtvis går det att säga att valet i flera länder sågs som en chans att
ge den nationella regeringen en näsknäpp – och att det i viss mån är
politikernas fel, eftersom de går till val på frågor och käbbel från
inrikespolitiken.
Men medborgarnas gäspning går inte att förklara bort.
Det handlar om EU:s legitimitet.
Skälen att inte rösta är många: obegripligt, avlägset, för mycket makt i
Bryssel, för lite makt i Bryssel ...
Det beryktade demokratiunderskottet duger dock inte som förklaring: sedan det
första direkta valet till EU-parlamentet 1979 har valdeltagandet sjunkit
medan makten i den folkvalda institutionen har ökat.
För trettio år sedan, när parlamentet mest var en diskussionsklubb, röstade 63
procent.
Demokratin är en metod att sköta gemensamma angelägenheter varje dag, inte
något att damma av för middagstal eller när lusten faller på.
En utebliven röst också är en röst – EU försvinner inte bara för att man
blundar.
Den som inte röstar ger sin makt till andra.
Men det låga valdeltagandet säger med all önskvärd tydlighet att unionen inte
engagerar. EU befinner sig i en existentiell kris.
Klyftan växer mellan vanliga medborgare och en EU-entusiastisk elit, politiker
och byråkrater vilkas barn gått i skola i Bryssel och lärt sig byta
Pokemonkort på flera språk.
Vad göra?
1999 togs signalen på allvar: EU behövde göras om.
Tio år senare är Lissabonfördraget på väg att godkännas. Demokratin har ökat –
men också EU:s makt. Och väljarna bryr sig inte.
Före valet försökte sig de svenska politikerna på det gamla vanliga: debatter,
torgmöten, reklam. De försökte också föra ut sitt budskap på nyare och
hippare sätt via sociala medier.
Men til syvende og sidst handlar detta mest om att sälja in ett gammalt
budskap på ett nytt sätt. Till väljare som inte vill ha det.
Detta val blev något av read my lips, no more elections.
Och det beskedet kan inte viftas bort.
Efter Frankrikes non och Nederländernas nee, efter Irlands no och detta val
kan svaret inte bara vara att medborgarna behöver mera information om vilka
bra saker unionen gör.
Och om att gurkor får vara hur krokiga som helst.
För det är inte vad EU gör som är problemet. Utan vad EU är. Eller hur unionen
gör det den gör.
Det råder en obalans mellan politiken, marknaden och juridiken och den
obalansen blir allt mer påtaglig. De välutbildade och engagerade
byråkraterna i EU gör förmodligen ett bra jobb. Men vad unionen sysslar med
borde vara mera styrt av medborgarnas förväntningar och politikernas
passion.
Politik borde kanske vara att vilja, också i EU. Inte bara att förvalta.
Den fackkunskap som var viktig medan gemenskapen byggdes upp och det mesta
handlade om handel och teknikaliteter som tullar, regler och subventioner
räcker inte längre.
Eller, som statsvetaren Thomas Persson konstaterar i Hur gemensam är den
europeiska gemenskapen? – Europaperspektiv 2009:
Så länge marknaden bara levererade tillväxt som kunde fördelas nationellt stod
medborgarna ut med detta, men denna ”tillåtande konsensus” får svårare att
vinna acceptans när unionen vidgar sina befogenheter.
Den inre marknaden är till stora delar gemensam. Fri etableringsrätt och fri
rörlighet skyddas av en tvingande rättsordning. Lagar och regler blir fler
och EU-domstolen tycks syssla med vad statsvetare kallar en alltmer
”aktivistisk” tillämpning av EG-rätten.
Marknad och regler är på plats.
Men som politisk gemenskap har unionen fortfarande mycket att leva upp till,
om den skall uppfattas som legitim.
Persson resonerar kring tre alternativ för att gå vidare:
en långtgående politisering av unionen med tydliga höger-vänster-alternativ.
mer av samma: istället för att ge politiker mer makt skall överstaten skydda
marknaden och styra den med experter – politiken stannar i de enskilda
staterna.
EU tar ett steg tillbaka, EG-domstolen låter till exempel bli att skydda
marknaden på bekostnad av löntagarna.
Politisera, avpolitisera eller återbalansera?
Svaret är inte givet. Men valet är en påminnelse om att diskussionen måste
föras.
För att rädda EU – som trots allt är en framgångssaga om fred, demokrati och
välstånd.