Noura al-Faiz må vara biträdande minister för kvinnors utbildning, men hon får
inte visa sig på TV utan tillåtelse, rapporterar The Guardian. Och får hon
inte framträda så är knappast så mycket vunnet.
Samtidigt som det finns så mycket att göra:
Forskarrapporten Arab Human Development Report från FN:s utvecklingsorgan UNDP
visar att kvinnor i arabiska stater fortfarande diskrimineras – och att
ojämställdheten inte är ett problem bara för kvinnorna. 2005 års upplaga,
Towards the Rise of Women in the Arab World, identifierar kvinnornas
ställning som ett av de främsta hindren för utveckling.
Jämställdhet handlar självfallet om saker som kvinnors plats i politik och
näringsliv – de arabiska kvinnornas möjlighet att delta i arbetsliv och
beslutsfattande är fortfarande lägst i världen.
Men det handlar också om annat.
Och ett steg i rätt riktning är kanske boob camp i Jeddah, som börjar idag.
Det handlar om bysthållaren.
Vägen till de saudiska kvinnornas frihet kantas av behåar i fel storlek, menar
den saudiska kvinnliga ekonomen Reem Asaad i en Sydsvenskanintervju (3.5).
Fast egentligen handlar det – naturligtvis – om något annat än bara
underkläder.
”Jag är övertygad om att när kvinnor får prova ekonomiskt inflytande så blir
det en startpunkt för att kräva mer frihet. Och när du har smakat på
oberoendet kan du inte backa till ruta ett”, säger hon.
Det handlar om mycket annat, men det börjar med underkläder.
För i ett samhälle där könen hålls åtskilda och kvinnan hålls som gisslan för
männens dygd blir det omöjligt att handla underkläder som passar: provrum är
förbjudna, expediterna är män och de manliga expediternas arbetsredskap är
ögonmåttet – som passar sällsynt illa i ett land där kvinnor tvingas klä sig
i heltäckande tält.
Reem Asaads kamp började i fjol med att hon skulle köpa trosor. Något som
borde vara enkelt blev komplicerat av religiösa – och politiska – skäl:
Underbyxorna såldes i flerpack med en bild som presenterade innehållet. Men
bilden censurerades med svarta klisteretiketter, så det gick inte att se hur
trosorna ser ut. När hon försökte dra av etiketterna behandlades hon som en
snattare.
Och fick nog.
Där startade hennes bojkott som sedan har spritt sig.
Och idag börjar boob camp, en utbildning för 200 kvinnliga expediter i att
sälja underkläder.
Branschexpert är Naomi Gill, som häromdagen i Expressen formulerade syftet så
här:
”Jag vågar påstå att möjligheten att välja underkläder utan att besväras av
diskriminering eller ekonomiska hinder är på väg att bli en hörnsten i ett
fritt och öppet samhälle.”
Det är inte första gången underkläder står i politikens brännpunkt.
För drygt trettio år sedan brändes behåar i västvärlden – som en
symbolhandling. Eller slängdes – av kvinnor som ville återta rätten till sin
egen kropp.
Senare decenniers feminister har snarare krävt rätten att både vara jämställda
och bära spetsunderkläder, att själv definiera sin sexualitet och själv
bestämma vad som är snyggt – inte bara reagera på en tänkt manlig blick.
Också badstranden har haft sin frihetsfajt.
Kort innan kvinnofrigörelsen tog fart i slutet av 60-talet lanserade
österrikaren Rudi Gernreich monokinin, den komplicerade baddräkten som var
mer än en bikinitrosa, men mindre än en bikini – och egentligen aldrig slog
igenom som annat än en bisarr grej.
Hängselbyxa på stranden, hur kul är det?
Däremot blev den ensamma bikinibyxan, topless, snart självklar för kvinnor i
alla åldrar som ville ha en solbränna utan ränder. Eller helt enkelt kände
sig bekvämare med brösten bara.
En politisk manifestation? Varför inte.
Nu har debatten flyttat inomhus.
Aktionsgruppen Bara Bröst kräver rätten också för kvinnor att bära bara
badbyxa i badhus: ”Vårt mål är att väcka debatt om de oskrivna sociala och
kulturella regler som sexualiserar och diskriminerar kvinnokroppen.”
Det finns betydligt allvarligare kvinnodiskriminering i världen än krav på
dambaddräkt, men visst: det står var och en fritt att bilda opinion för sin
sak.
Hela behådebatten påminner om att det inte är ytan utan innehållet som räknas:
Det är inte lite elastiskt tyg och band som skapar laddningen, utan brösten
inuti. Eller fantasierna kring dem.
Men laddad är den, behån.
Politisk.
Därför kan också en liten kurs i hur man säljer damunderkläder idag bli ett
större kliv för saudiska kvinnor än en kvinnlig minister.