Det var inte mycket han gjorde rätt förra fredagen – men
hantverksskickligheten var det inget fel på:
Anders Behring Breivik hade regisserat det hela in i minsta detalj; inte bara
förberett sitt monstruösa brott minutiöst, utan också gjort ett färdigt
”presskit” med nytagna högupplösta bilder på sig själv i bisarra munderingar
och det 1 500-sidiga manifestet som nu spritts över hela världen.
Han agnade väl, förvissad om att medierna skulle nappa.
När väl omfattningen av hans brott började klarna publicerade medierna hans
bilder och ord, material som aldrig annars hade tagit sig över tröskeln.
Så är vi journalister nyttiga idioter?
Ja – fast nej.
Väl medvetna om att detta är vad Breivik önskar så har redaktörer världen över
valt att publicera. För det talar allmänintresset – och också beslutet att
låta bli skulle vara ett beslut där brottslingen håller i trådarna: om
bilderna av en massmördare inte publiceras, om hans idéer förtigs, så sviker
medierna sitt uppdrag att berätta.
Han attackerade det demokratiska öppna samhället – ett samhälle som inte minst
de politiskt engagerade unga som blev hans offer på Utöya trodde på.
Samhällets svar måste vara just öppenhet och demokrati.
Annars har han vunnit.
Att domstolen valde att hålla häktningsförhandlingarna bakom stängda dörrar
kan därför diskuteras.
Den officiella anledningen, ”säkerhetsskäl”, känns tunn.
Enligt nyhetsbyrån NTB handlade det om polisens oro för att den gripne skulle
sända kodade meddelande när han talade under förhandlingen. Till vem? Hur
skicklig antas han vara?
I praktiken förefaller rätten ha tagit ställning politiskt: Breivik ska inte
erbjudas en arena att – ytterligare en gång – föra fram sitt budskap för
hela världen.
Detta borde vara främmande för en domstol. Budskapet må vara förvirrat och
otäckt, men rätten eller polisen får inte bestämma vilka åsikter som
framförs.
Att på detta sätt tumma på viktiga principer är att ge efter för dem som vill
åt vårt samhällsskick.
Det har vi sett nog av efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.
Ett decennium av ”olagliga fientliga stridande”, av tortyr som beskrivs som
”avancerade förhörsmetoder”, av hemliga spionflyg om natten, av kringskuren
integritet för alla på nätet och i säkerhetskontroller ...
Ett decennium då ändamålen fått helga medlen – och det öppna samhället blivit
mera slutet. Detta är terrorns mål och alla nya säkerhetsarrangemang som
inkräktar på vår frihet har spelat terroristerna i händerna.
Den samlade bedömningen av det beryktade manifestet tycks vara att det är en
röra av högerextremism, muslimhat, kristen fundamentalism och mysticism.
Skulle mannen bakom denna virriga köckenmödding få nya anhängare om han får
tala i rätten eller om detta publiceras i medierna? Skulle han övertyga
världen?
Knappast.
Risken med att försöka tysta Breivik är betydligt större. Dels kan han framstå
som en martyr – en roll som passar väl in i hans tankefränders sjuka
fantasivärld. Dels naggas samhällets öppenhet i kanterna.
I samma stund han satte sin sataniska plan i verket förverkade han sina
mänskliga rättigheter, menade en insändarskribent i Sydsvenskan häromdagen.
Många delar den uppfattningen. Lås in honom, bara.
Breivik kallas djävul och ondskan personifierad.
Vidden av den sorg han sådde på Utöya och i Oslo den 22 juli går inte riktigt
att fatta, vittnesmålen om hans sorglösa sätt att döda går inte att ta till
sig. Jag vet att fler än jag gråtit, trots att vi inte är direkt berörda,
trots att vi inte var där och såg förödelsen.
Det krävs inte mycket empati för det. Och känslor är legitima.
Men samhället bygger på principer och när de inte följs hamnar vi snabbt på
det sluttande planet. Vägen till helvetet är som känt kantad av goda
avsikter.
Samhällsmodellen prövas utifrån hur en person som Breivik hanteras:
Medierna måste rapportera om honom – självcensur är en röta som sprider sig
snabbt. Och han ska ha en rättvis rättegång.
Så skulle också en annan massmördare, Usama bin Ladin, ha behandlats. Istället
för att döda honom ohörd skulle USA ha visat att landet moraliskt står över
hans mardrömsvärld och ställt honom inför rätta.
Breivik har fått sprida sin egen bild. I sina ”uniformer” och med sina ord har
han fått presentera sig för världen så som han vill bli uppfattad.
Men det som framträder är inget idolporträtt. Breivik framstår inte som en
stor tänkare, ideolog eller ledare.
Bilden av Anders Behring Breivik, 32, är bara bilden av en massmördare.