Det brukar vara de uppkavlade ärmarnas tid när politiken drar igång med det
nya året efter ett val. De första hundra dagarna för den nya riksdagen är
över, alla nya ledamöter skall ha lärt sig rutinerna, de nya ministrarna har
blivit varma i kläderna och jullovet är slut.
Det är nu debatten kring politikens innehåll skall föras. Det är nu åsikter
skall brytas mot åsikter. Det är nu reformerna skall komma igång. Men hur
ser det ut?
Partiledardebatten förra veckan blev en fingervisning.
Landsfaderligt – och lite lojt och tjatigt – öppnade statsminister Fredrik
Reinfeldt (M) med att det går bra för Sverige. Hört det förr?
Så gick Mona Sahlin (S) ut i sin sista partiledardebatt med löftet ”jag tänker
opponera idag, för att jag vet att Sverige kan så mycket bättre”.
Bättre sent än aldrig. Fast sedan blev det bara kramkalas.
Debatten bekräftade att oppositionen är slagen i spillror.
Jakten på nya partiledare slukar energi och den svenska politiska debatten
handlar mest om vem som skall axla S-manteln – trots att S inte längre är
det största partiet, trots att S inte regerar, trots att partiet för länge
sedan tappade det politiska initiativet.
Under tiden ligger MP och V lågt och det fjärde oppositionspartiet, SD, går
inte riktigt att ta på allvar:
Partiet stormade in i riksdagen, men har inte åstadkommit något i sin enda
fråga, invandringen. Jo, en sak: i onsdags debatterade riksdagen
våldsbejakande extremism. Eller islamistisk extremism, som initiativtagaren
Jimmie Åkesson ville ha det till; han ser extremismen till vänster bland de
autonoma och till höger i vit makt-miljö som något väsensskilt från
islamistisk extremism.
Så riksdagsåret började för all del historiskt, med ett parti som i
talarstolen pekade ut en hel grupp människor som potentiella terrorister.
Men nytänkande var det inte, snarare anades historiens bruna vingslag.
Mätning efter mätning visar att ett parti dominerar. Moderaterna har stigit
från 15,3 procent i valet 2002 och 30,1 procent i valet 2010 till 33,9
procent i senaste Sifomätningen. FP ligger där på 7,1 procent, C på 4,7
procent och KD på 4,4 procent.
Vem som bestämmer? Skojar du?
Allianspolitiken kretsar kring statsministern och finansminister Anders Borg.
I veckan har de också kunnat sola sig i glansen av ett internationellt
erkännande för den svenska – och nordiska – modellen under årets ekonomiska
toppmöte i Davos.
Men vad gör de, utom att hålla statsfinanserna i skick?
Förra mandatperioden rivstartade alliansen, reformerna duggade tätt och trots
ovana vid att regera, ministeravhopp och sjabbel med det tekniska i
lagstiftandet åstadkom regeringen mycket på kort tid.
Reinfeldt I gjorde skillnad, precis som valplattformen utlovade.
I höstens val var löftena luddigare, regeringsförklaringen blev lång som ett
ösregn – och ungefär lika rolig – och sedan dess har inte mycket hänt.
Precis som valdebatten lät ana sysslar Reinfeldt II mest med att förvalta.
Idéer, visioner, reformer är en rar vara.
Den hetaste politiska debatten inom alliansen gäller ett eventuellt sjätte
jobbskatteavdrag.
Välkommet, möjligen, men inte särskilt nyskapande och ingen kioskvältare hos
publiken.
Risken är stor att den politiska tristessen fortsätter fram till slutet av
mars då den nya S-ordföranden utses och sedan skall denna rimligen få ha
sina första hundra dagar i fred och då är det sommar och Almedalsvecka – som
för all del kan bli spännande med nya partiledare – och sedan tar politiken
semester ...
Först till hösten finns det hopp om att oppositionen kommer igång på allvar. I
bästa fall lyckas den då också få fart på regeringen.
Då har ett helt år förslösats sedan valet.
Som om det inte fanns att göra:
Klyftorna växer i skarvarna – sjukförsäkring, socialbidrag och a-kassa
fungerar inte ihop. Arbetslinjen är en utmaning. Näringslivsklimatet måste
förbättras. Arbetslösheten är hög, det måste bli mer attraktivt att anställa
– inte minst unga och invandrare. Utbildningen – både skolan och högskolan –
lämnar mycket övrigt att önska och också forskningen kräver större
satsningar om Sverige skall klara sig i en globaliserad värld.
Välfärdstjänsterna måste rustas upp. Barnfattigdomen är en skam och det
ökande antalet förtidspensionerade unga – 70 000 i våras – är en politisk
katastrof.
Då har jag inte ens nämnt bostadsbristen och järnvägarna ...
Sverige är inte färdigt.
Blir aldrig färdigt.
Beslutsfattarna har helt enkelt inte tid att tappa tempot.